Nostalgi och gamla minnen

Satt och snurrade runt på Spotify häromkvällen och det är egentligen helt otroligt vad mycket musik det finns där. Långt ifrån allt, det är mycket smällkarameller som saknas i godisskålen, men varje gång man verkligen sätter sig och botaniserar i utbudet blir det en promenad längs minnenas aveny. Det där lät väldigt storvulet och amatörpoetiskt, men så känns det faktiskt.

Man kan tro att jag bara varit en insnöad snubbe som rockat hårt, men genom åren har mycket olika musikstilar och många olika artister fångat intresset. Inte konstigt då att en afton framför datorn kan rendera i återupptäckter av exempelvis The Tourists. Detta new-waveband som lade grunden för Eurythmics några år senare hade ett par låtar där Dave Stewart och Annie Lennox briljerade. Därifrån var inte steget långt till The Jags eller Lene Lovich som också simmade runt i de nya vågorna på åttiotalet. Lägg därtill en dos femtiotalsklassiker så förstår ni att förvirringen på något vis var total.

Helt plötsligt var jag sedan inne i glamrockens tidevarv med Marc Bolan och Sweet på spellistan. De sistnämnda var mina första idoler i mitten av sjuttiotalet och sådan nostalgi ska man inte förakta. Genom att lyssna vidare hamnade jag via Ian Hunter och Phil Lynott på kanadensiska progrockarna Saga som gjorde ett knippe vassa vax i skarven sjuttio- och åttiotal. Sedan var steget inte långt till Marillion, Yes, Rush och Styx. Progressivt och AOR i en salig blandning. Klassisk rock med Billy Squire och Dave Edmunds hanns också med.

Via ett snabbt lappkast till Jamaica för en reggaeimpuls var jag snart tillbaka i Englands åttiotal med band som The Jam och giganterna The Clash. Där stannade jag inte länge för nu var det dags att skölja öronen med lite svängig metal. Arch Enemy, Testament och gamla hederliga Slayer rensar skönt i systemen. Jag avslutade med en ilsken live-upptagning med Motörhead innan det var dags att avrunda en kväll fylld av minnen och nostalgi.