Killing In The Name

Gick loss på stereon häromdagen med helt suveräna Rage Against The Machine, ett jänkeband som var först (i alla fall för den stora massan) med att mixa raptexter med stenkrossarriff. Kombinationen är i dessa giganters tappning oemotståndlig. Zack de la Rocha vrålar ut sina politiska tirader om bland annat USA:s ytterst tveksamma utrikespolitiska förehavanden, som innefattar inte minst krigföring i ekonomiskt och ideologiskt passande miljöer långt från egna territoriet. Tom Morellos gitarriff är taggtrådsvassa och övriga ensemblen (Tim Commeford på bas och Brad Wilk på trummor) kompletterar anrättningen delikat. Första plattan, som var den som testade mina högtalares prestanda, är kanske den bästa.

Tyvärr har jag aldrig sett dem live, men tvivelsutan verkar de vara giganter även på detta område. Ett viktigt band som betytt mycket, och visar att man kan lira skön metal kombinerat med ett politiskt budskap på ett föredömligt vis. Aggressivt och ilsket, men ändå alldeles, alldeles underbart.

Oförtjänt okända

Känner att jag måste puffa för ett lysande band, nämligen Dawn Of Silence. Ett eminent metalgäng som härstammar från Finspång ett par mil norr om Norrköping, med rötterna i klassisk 80-talshårdrock-framför allt Iron Maiden. De har hållit på några år nu, och släppte för något år sedan sin senaste, tilllika andra, fullängdare "Wicked Saint Or Righteous Sinner" vilket är en riktig godbit för anhängare av genren.

Lysande melodier kompetent utfört av ett gång entusiaster som till fullo behärskar de grepp som krävs, dessutom kryddat med vass sång av Partik Johansson. En låt som "In Quest For Life" exempelvis skulle nog till och med den mäktige Steve Harris drömma våta drömmar om, medan "Chasing A Ghost" lätt kvalar in på min personliga spellista över "bästa låtar just nu" gång efter gång.
Lägg därtill att grabbarna är oerhört trevliga och jordnära, jag vet det eftersom jag träffat dem i samband med en artikel för ett webzine jag drev tidigare, och därför fötjänar att få kliva ut ur skuggorna från andra mer framgångsrika band. Hade det handlat rätt och slätt om kvalitet och inte bara kontakter och marknadsföring, så hade Dawn Of Silence nu varit ett band som nått stora framgångar.

Liten miniturné

I maj väntar en riktig höjdare. Under en liten miniturné till Stockholm ska jag och ett par andra likasinnade uppleva två, med största sannolikhet, magiska konserter. Onsdagen fjärde maj är det Roger Waters The Wall som ska avnjutas. En sagolik föreställning som bådar gott. Jag som av olika anledningar missade Pink Floyd när det begav sig, inser att detta blir något i hästväg, Roger Waters är ingen person som gör något halvdant.

Samma epitet kan man absolut sätta på nästa akt vi ska bevittna. Fredagen den sjätte maj står kanadensiska powertrion Rush på Globens scen. De ska under en tre timmars föreställning såväl lira gamla som nya favoriter, och dessutom framföra hela albumet Moving Pictures, deras kanske finaste stund. När jag såg Rush häromåret gjorde de en felfri konsert, och jag har ingen anledning att tro något annat denna gång.

Mellandagen får vi försöka att få tiden att gå, något som är tämligen lätt i Stockholm. Denna lilla miniturné känns som något som kan gå till den personliga historien. Upplägget känns så perfekt så att det känns som att något kommer att hända så det inte blir av. Murphys lag, ni vet...
Nåväl, i nuläget är det bara att ladda och se fram mot två euforiska kvällar i sällskap med såväl goda vänner som makalös musik.

Sumobrottande sälar

Dissekerade skivsamlingen häromkvällen, och det är alltid en lika säker biljett till nostalgi och återupptäckta favoriter. New York-gänget Riot lyssnade jag mycket på under 80-talet, och de har förvisso funnits med hela tiden sedan dess, men nu dök jag lite djupare ner i minnenas brunn. Jag upptäckte bandet genom en kompis i fotbollslaget, vi lirade tillsammans i IFK Norrköpings ungdomsakademi, och föll direkt. Tur att man hade en initierad kamrat som kunde tipsa om Riots förträfflighet, för genom deras skivomslag var det svårt att lockas. Andra band hade übercoola maskotar på sina omslag, Motorheads Snaggletooth och Iron Maidens Eddie är ett par exempel. Riot valde - en sumobrottande rosa säl. Inte mycket metal över detta. Musiken stod dock över mycket annat, och framför allt plattan Fire Down Under har mer eller mindre nötts ut genom otaliga uppspelningar på skivtallriken. Guy Speranzas sång och de rakknivvassa riffen från Mark Reale var en monumental kombination. Kryddat med osviklig känsla för melodier så utgjorde just denna platta bandet höjdpunkt. Riot har fortsatt sin karriär än idag, och de håller än idag mycket hög klass på sin musik. Guy Speranza slutade dock i bandet redan tidigt på 80-talet och försörjde sig som taxichaufför. Han avled tragiskt för några år sedan. Mark Reale, den musikaliska dynamon i bandet, kämpar på med obruten kraft och har ni inte upptäckt detta fina band innan så är det banne mig dags. Tips på bra plattor: Narita, Fire Down Under, Thundersteel och Through The Storm. För att nämna några.

Ladies And Gentlemen - The Rolling Stones

Hamnade av en slump framför dokumentären Ladies And Gentlemen - The Rolling Stones som gick på SVT på lördagskvällen. Filmen släpptes första gången 1974 och är inspelad under USA-delen av Exile On Main Street-turnén. Herrejösses, vad bra stenarna var vid den här tiden, något jag i och för sig redan visste, men det skadade sannerligen inte att bli påmind. Ja, jag vet att filmen lämnar en hel del att önska vad det gäller regissörens arbete, bland annat så fokuseras det väldigt mycket på Mick Jagger. Den nerv och det ös som bandet uppvisar i kombination med ett oerhört starkt låtmaterial gör ändå att jag blev fullständigt golvad. Att se Keith Richards så vass (trots det monumentala inmundigandet av nedbrytande substanser som alla minus mister Watts ägande sig åt vid den här tiden) var fantastiskt.Det här var den andra dokumentären i en trilogi som SVT sänt nyligen. Den första var en film om inspelningen av just Exile On Main Street, detta monstersläpp, som jag såg med stor förtjusning. Sista delen väntar i kväll, Martin Scorseses Shine A Light från 2007. Känns som att jag börjar komma in i en ny Stones-revival. Det är dags att dyka ner i skivsamlingen och återupptäcka all fantastisk musik dessa britter gjort genom åren.

Balla böcker

Julen överstökad och några roliga paket låg under granen, bland annat två böcker som de facto fanns på önskelistan. Boken Om Okej var en underhållande återblick till en svunnen tid. Man lyckades vid redaktionen för OKEJ få artister och filmstjärnor att ställa upp på allehanda bus och suspekta fotoarrangemang. Som anhängare av de hårda riffen minns man ju bland annat Dee Sniders vässade tänder och Blackie Lawless slafsande med rått kött. Att såväl Bon Jovi som Europe ställde upp som någon form av lättklädda badgossar var ju mindre smickrande, tur då att deras musik höll måttet (ja, jag gillar faktiskt denna pudelrock också). Många roliga reportage i övrigt också, och när de dessutom kryddat det med uppföljande artiklar om vad som hände bakom kulisserna samt även efteråt, så har i alla fall jag en trevlig stund.

Andra boken som låg i tomtesäcken var Keith Richards utlämnande självbiografi Livet, en bok jag sett fram mot att fördjupa mig i. I skrivande stund har jag ännu inte börjat dissekera verket, men en lättare genombläddring ger vid handen att det blir en mycket givande läsning. Gamle Keith är ju, vid sidan av Lemmy, en av rocken sanna överlevare.