Årskrönika 2011 del 2

Del två av min ödmjukt sammanställda årskrönika behandlar de fysiska media som betecknas skivor, filmer och böcker. När det gäller nya plattor så vaskades några guldkorn fram. "The Unforgiven" är i mitt tycke holländska Within Temptations bästa giv hittills. Egentligen inte ett enda utfyllnadsspår tyder på styrka, och finska Nightwish som befann sig i brygga inför sitt skivsläpp kunde inte matcha fullt ut. Deras "Imaginaerum" är bra, bitvis fantastisk, men ändå steget efter.

I genren klassiska hårdrocksband återfinns främst två vinnare. Saxons "Call To Arms" visar att de vitala engelsmännen har mycket kvar att ge, och det pånyttfödda kultgänget Anvil överraskade med "Juggernaut Of Justice", tvivelsutan deras bästa platta - därtill en välfötjänt revansch på alla belackare.

I det hårdare segmentet regerar två akter. In Flames byggde om sin profil med ett något omstrukturerat sound och resultatet "Sounds From A Playground Fading" blev deras bästa giv hittills tillsammans med "Come Clarity". Strax innan levererade tyska taggtrådsstrupen Angela Gossow och hennes svenska combo Arch Enemy en käftsmäll som imponerade stort. "Khaos Legions" innehåller flera sagolika komopsitioner, och framför allt den magnifika "No Gods, No Masters" kan absolut vara årets låt. Aggression och ömhet i en sällsamt vacker symbios.

Bland många eminenta musikdokumentärer som getts ut genom åren, kvalificerar sig två från detta år lätt in i finrummet. Alltid kvalitetstrogna BBC:s "The Days Of Our Life" om giganterna Queen var så bra att ord saknas. Djuplodande och sevärt, och slutscenerna när man får se Freddie Mercurys sista tid i livet är så gripande att ett hjärta av sten hade smält som smör i Sahara. Ett måste för alla som anser sig vara musikintresserade.

"Beyond The Lighted Stage" om och med kanadensiska monstertrion Rush är också något av det bästa jag någonsin sett i genren. Att en dokumentär om ett band som är så genuint trevliga och kliniskt fria från skandaler kan vara så intressant tyder på klass och integritet.

När det gäller det skrivna ordet får jag nog fuska en smula. Ett par av de böcker jag läst under året är de facto utgivna innan 2011. Ozzys biografi "I Am Ozzy" är något av det mest underhållande jag läst, medan Keith Richards motsvarighet "Livet" inte riktigt levde upp till de högt ställda förväntningarna. Oerhört välskriven och bitvis intressant, men alltför stort fokus på droger och en kass relation till Mick Jagger drar ner betyget en smula.

"Access All Areas" av Anders Tegnér är utgiven i år, och den har jag skrivit om tidigare. Mycket underhållande och informativ, att skrivspråket tangerar veckotidningsnivå kan man faktiskt leva med.
Kee Marcellos nyligen utgivna självbiografi "Rockstjärnan Gud Glömde" har jag ej hunnit läsa ännu, inte heller Sammy Hagars "Red" eller Tony Iommis "Iron Man", så dessa kanske hamnar i nästa årskrönika - vilket väl vore logiskt, antar jag.

Årskrönika 2011 del 1

2011 ska snart förpassas till historien, och givet är då att en krönika sammanställs innan tolvslaget för evigt avslutar året. Jag har valt att dela upp densamma på två, en om konserter och en om media som skivor, filmer och böcker. Först ut till dissekering är evenemangskalendern.

Det har varit ett bra år på konsertfronten. Jag har inte varit på så många evenemang under ett och samma år som nu, åtminstone inte sedan mitten av åttiotalet. Fjorton konserter på tolv månader gjorde plånboken smal och sinnet upprymt.
 En av orsakerna till alla gig är som bekant att artisterna mer eller mindre tvingas ut mer i verkligheten nu när den fysiska försäljningen av plattor drastiskt minskat.
Av allt som besågs under året är det förstås svårt att utse en enskild höjdare, istället får fler musikerhjältar dela på äran. Jag kan först sammanfatta med att jag inte lämnade något av årets gig besviken, vilket kan ses som en bedrift i sig.

I det stora formatet arenarock var det nog dött lopp mellan Iron Maiden och Big Four, tycker jag. Suveräna Ullevi-manifestationer båda två, som förgyllde en magisk helg i juli. Ni som inte var där är bara att beklaga.

På höstkanten intensifierades frekvensen av konerter, och mest imponerande då var In Flames modernt manglande på Scandinavium, Within Temptations magiska uppvisning på Trädgårn samt Motörheads magnifika överkörning i Lisebergshallen.

De senare bevisade dessutom att gammal är äldst, och detsamma gjorde även de brittiska vapenbröderna Saxon. Sympatiska Anvil som öppnade för Saxon kvalar också lätt in bland de mer underhållande begivenheterna detta år.

Det som ändå sitter kvar mest i medvetandet som en behaglig lyckokänsla är två tillfällen. Att vi fick se George Thorogood och hans Destroyers leverera en fullödig blueskonsert på hemmaplan i New York känns fortfarande en smula surrealistiskt. Det är antagligen något man inte får uppleva igen, just känslan av närvaro och professionalism från en sympatisk stjärna i den intima B.B. Kings på Manhattan kommer att leva kvar under lång tid.

Kombinationsresan till Stockholm i maj, då vi först såg Roger Waters The Wall och ett par dagar senare ett toppformat Rush var ett tillfälle då alla stjärnor stod rätt, solen stod i zenit, gudarna var på gott humör och allt blev så där perfekt som man bara kan hoppas på innan. Tre nätter och fyra dagar av total eufori som jag aldrig kommer att glömma. Allt från bra väder via trevligt sällskap och schysst hotell till magnifika prestationer från fullblodsproffs. Ett studiebesök på Sveriges Radio var grädde på moset. Ja, det var nog ändå årets höjdare på konsertfronten 2011.

Nightwish Imaginaerum till samlingen

Nu är julen överstökad, och visst blev det ett i dubbel bemärkelse hårt paket under granen att avnjuta. Tack vare en dotter med fingertoppskänsla erhöll jag således nya Nightwish, en platta jag tänkt köpa men nu fick i min ägo ändå.  Extra roligt, eftersom Nuclear Blast, som Nightwish är kontrakterade till, är ett av de bolag som är en smula njugga med att släppa sina artisters alster till Spotify. Återstår då illegal nedladdning, som jag vägrar att syssla med, eller legalt inköp.

Jag har tidigare skrivit om "kampen" mellan de båda banden Within Temptation och Nightwish, dessa båda akter har många beröringspunkter. Soundmässigt är de snarlika, de har en kvinnlig sångerska och de befinner sig imagemässigt i samma goth-miljö. Båda kryddar sin musik med pompösa arrangemang och  - inte helt oviktigt - båda är i ungefär samma läge i karriären.

Within Temptation släppte en av 2011 års absolut bästa plattor i våras. "The Unforgiven" är, om man har fäbless för dylik metal, fylld av suverän musik och ett i detta sammanhang perfekt svulstigt arrangemang. Frågan var om Nightwish kunde svara på detta med sin giv "Imaginaerum".

Svaret får, efter att ha lyssnat igenom plattan några gånger, bli ett fegt "eventuellt". Det finns kvalitet och klass på bägge plattorna och Nightwish imponerar med att utvecklas bort från Tarja Turunens stora skugga med den äran. Anette Olzon har växt i kostymen som Tarjas efterträdare, och plattorna med Anette känns mer homogena än de med Tarja tycker jag. "Imaginaerum" kräver dock ett aktivt lyssnande och kommer säkert att växa med fler spinn i CD-spelaren.  Tvivelsutan är det sammantaget så att i och med att Nightwish inte platta är lika direkt så tar Within Temptation hem första ronden.

Holländarnas konsert på Trägårn i höstas var fenomenal, och nu när Finlands motsvarigheter i april kommer till Lisebergshallen uppstår ännu en chans att jämföra dessa båda genregiganter. Dags för rond två. Fram till dess sitter Within Temptation i förarsätet, men Nightwish flåsar dem i nacken.

Så brittiskt, så bra

Jag tänkte att jag i detta forum skulle tipsa om några gamla godingar som betytt mycket för mig. För många av er blir det kanske en promenad längs minnenas allé, för er som inte var med då det begav sig kanske det kan fungera som ett gott tips. Först ut är, rent slumpmässigt, ett mästerverk av Def Leppard.

1983 skrev ett gäng unga grabbar från stålstaden Sheffield hårdrockshistoria. Det var året då plattan ”Pyromania” erövrade världen. Ett potent stycke melodiös klockren hårdrock, oerhört tidstypisk för 80-talet. 

"Pyromania" är till brädden fylld av såväl tunga gitarrer, grymma låtar med omedelbar hitfaktor och ett band i absolut toppform. Lägg till detta en produktion i absolut världsklass, signerad den oförvitlige Robert John "Mutt" Lange, mannen bakom en milstolpe som AC/DC:s "Back In Black" bland många andra.  

Redan 1981 hade man börjat ana storverk. Då utkom ”High ’n’ dry”, ett ruskigt vasst stycke vinyl med enorm potential, även den produktionen rattades av "Mutt" Lange. Med låtar som "Bringin' on the heartbreak" och "Lady strange" var detta sannerligen ett stycke äkta örongodis. Utvecklingen från förstlingsverket "On through the night" var påtaglig. Här fanns tyngden och melodierna i en genuin symbios. Det här var soundet som Def Leppard sökt efter, nu hade man funnit det. Det skulle dock ta ytterligare en utgåva innan formulan var fulländad.

Åter till "Pyromania" således. Plattan rivstartar med "Rock rock ('til you drop)", faktiskt ett av de, i mitt tycke svagare spåren på plattan, innan första hitsingeln "Photograph" kallar på uppmärksamheten. Här har vi essensen av Def Leppard i ett stycke. Tyngden kombinerat med en klassisk smittsam refräng framhävd av stilig körsång i bakgrunden. Plattan är rakt igenom ett mästerverk, men kompositioner som ljuvliga balladen "Too late for love", antikrigseposet "Die hard the hunter" och avslutande mäktiga "Billys got a gun" hör till de tidlösa storfräsarna. Bland plattans övriga singlar märks "Foolin'" med sin tuggande refräng och den lite lekfulla "Rock of ages". Den senare ett stycke som vid första lyssningarna framstod som någon form av hemsk synttrumspastisch, för att sedan genomgå en metamorfos och den tillhör nu en av de absoluta favoriterna.

Plattan efter, döpt till "Hysteria", må ha varit bandet stora kommersiella zenit, men i mitt tycke drev de kommersialismens produktionsnoja ett varv för långt med den plattan. Låtarna på "Hysteria"är fortfarande mycket, mycket bra, men känslan av överproduktion tynger ner hela projektet.
Således, ska ni upptäcka  Def Leppard  så är detta, tillsammans med för all del föregångaren "High 'n' dry", albumet som gäller. Ett solitt stycke heavy metal av allra ädlaste märke. Världsklass.

Beyond the lighted stage

Avnjöt nyligen med avsevärd lyckokänsla den eminenta dokumentären "Beyond The Lighted Stage" om och med den kanadensiska supertrion Rush. Jag är en oerhört passionerad anhängare av rockbiografier i bokform eller i filmformat, och detta guldkorn kvalar lätt in bland det bästa jag sett i genren. Skaparna bakom underverket heter Sam Dunn och Scott McFadyen, och för den insatte går det nu upp ett ljus. Det är dessa genialiska figurer som även gjort två andra makalösa dokumentärer, nämligen "Metal - A Headbangers Journey" och "Flight 666".

Historien om Rush rullas upp på ett föredömligt vis. Geddy Lee och Alex Lifeson återvänder till sin barndoms kvarter och man får en gedigen bild av hur det började. Även Neil Pearts historia dras förstås från början, bland annat med hur han som liten var något av en nörd och fick chansen att hävda sig - samt avreagera sig - genom sitt trumspel. En av de mer fascinerande aspekterna av filmen är hur sjutton regissörerna har fått tag på alla gamla filmklipp, och man kan bara tacka för att allt funnits sparat.

I början på filmen nämns det hur oerhört fläckfria och seriösa Rush hela tiden varit. Det finns helt enkelt inga skandaler att berätta. Det värsta är väl att det röktes någon braja på sjuttiotalet och att man drack lite  - och då menar jag lite - alkohol i början av karriären. Otaliga är de artister som hyllar powertrion i filmen, och Gene Simmons berättar bland annat på ett ställe om hur märkligt han tyckte det var på den turné där Rush öppnade för KISS. När alla festade som mest med alkohol och groupies gick de tre kanadensarna helt enkelt in på sina rum för att se på TV och fokusera på nästa gig.

Detta kan förstås låta tråkigt, tvärtom mot exempelvis "The Dirt" om Motley Crües vilda karriär. Den är ju en fulländad symbios mellan dekadens och rockmusik, och därmed oerhört underhållande på sitt vis. "Beyond The Lighted Stage" blir dock aldrig trist, tvärtom. De knappa två timmar som filmen är känns oerhört kort. Det är helt enkelt förbannat underhållande och en riktigt, riktigt bra dokumentär. Förutom nämnde KISS-legendar återfinns exempelvis Kirk Hammett, Zakk Wylde och Mike Portnoy i hyllningskören. Bland många andra. Filmklippen från olika delar av karriären är otaliga och musiken är ju som bekant närmast fläckfri.

Man får också veta hur oerhört nära det var att Rush helt enkelt lade av då Neil Peart först förlorade sin dotter i en trafikolycka och sedan sin fru i cancer inom loppet av något år. Batteristen försvann på en till synes oändlig terapeutisk MC-resa över hela amerikanska kontintenten, och de andra tappade helt lusten på musik efter tragedin. Att fortsätta som Rush utan Peart var helt otänkbart.
Det tog nästan fem år innan man var tillbaka med "Vapor Trails" och nu är man nog större än någonsin.

Alla ni som har fäbless för progressiv hård rock får inte missa detta mästerverk om gudfäderna inom genren. Övriga musikintresserade har också mycket att hämta här. "Beyond The Lighted Stage" är i mitt tycke en oumbärlig kulturgärning som måste upplevas.

Kanske världens bästa band

Som bekant, något jag också nämnt här tidigare, återupptäcker man sina favoritband i olika cykler. Ofta hör det ihop med att man varit på konsert eller sett någon film med berörda hjältar. Ibland är det slumpen.

Just nu är det brittiska giganterna Led Zeppelin som ånyo tagit plats i mina spellistor. Tillsammans med bland annat Deep Purple, Black Sabbath och Uriah Heep stod man för fundamentet för all modern hårdrock och deras storhet är odiskutabel. Av de fyra stora elefanterna var Led Zeppelin tveklöst det mest mångfacetterade och avancerade. Deras plattor är fyllda med olika element - allt från brittisk folkmusik, österländska influenser, countryflirtar - och inte minst blytung hårdrock. Allt klaffade på samtliga plan och kompetensen hos medlemmarna i bandet svindlar.

Framför allt var deras fem första studioalbum rakt igenom geniala, och hela deras katalog står stadigt och oantastligt kvar efter alla dessa år. Mystiken kring bandet har förstås inte blivit mindre av att de abrubt lade ner 1980 efter att John Bonham dött en klassisk rockdöd. Man har sedan konsekvent avstått från några återföreningar, förutom enstaka tillfällen som vid Live Aid 1985. Man kan inte låta bli att undra vad som blivit om de hade kunnat fortsätta med originalsättningen hela tiden. Deep Purple, ett av mina absoluta favoritband, har ju blandat och gett sedan deras återförening. Från svinbra till pekoral, hela skalan. Black Sabbath och Uriah Heep likaså, faktiskt.

Så det är nog en inte helt oviktig detalj, just detta med den lite mystiska auran som svävar runt bandet. Den stora förklaringen till legendstatusen är ändå förstås musiken. Den är så bra att orden helt enkelt inte räcker till. Har du ännu inte upptäckt Led Zeppelin är du att gratulera. Du har en fantastisk resa framför dig. Vi övriga fortsätter densamma, med glädje och med vördnad för fyra artister som förtjänar all respekt.

Spotify borde vara optimalt

Jag, liksom många andra, har förstås anammat Spotify som en möjlighet att tillgodogöra sig musik och på ett smidigt sätt kunna ta med sig sina favoritartisters alster var man vill. Visst, det bärbara formatet har ju funnits länge. Jag som är i mogen ålder minns ju de gamla portabla spelarna med kassettband, varav Sonys Walkman var flaggskeppet. Senare kom bärbara CD-spelare,  mp3-spelarna och nu streamingtjänsterna.

Då jag tillhör det utdöende släktet som faktiskt fortfarande köper fysiska skivor - om än i mindre skala än förr -  använder jag gärna Spotify till att även lyssna in mig på artister jag är nyfiken på och kan tänka mig att spendera pengar på. Det som är trist i sammanhanget är ju då att vissa bolag, inte minst inom metalvärlden, valt att lyfta bort delar av eller rentav hela sitt stall av artister. Orsaken stavas pengar. Man anser att man får för lite betalt av Spotify för musiken. Synd, för egen del skulle jag gärna kunna betala någon femtiolapp mer per månad om det kan hjälpa Spotify att premiera upphovsrättsmakarna. Jag menar, 99 kronor per månad är ju oerhört prisvärt för så mycket musik, och några tior till vore fortfarande mycket billigt. Sedan kan ju den bortskämda generationen, som vill ha allt precis gratis, gnälla bäst de vill. En hundring är svinbilligt, så är det bara.

Ett annat aber med Spotify är att en hel del gamla kultgrejor inte heller står att finna. Nu fattar jag också att de inte kan ha all världens obskyr musik i sitt utbud, men en del hyfsat normal gammal musik saknas. Ta bara giganter, tillika fantastiska artister, som Led Zeppelin, AC/DC, Pink Floyd och Beatles som samtliga av olika orsaker saknas på Spotify. Om inte annat så vore det en kulturgärning för nästa generation att få chansen att smidigt upptäcka sådana titaner inom musiken.
Nu finns det ändå såpass mycket att lyssna på, så problemet är måhända marginellt. Inte desto mindre medför detta att min mp3-spelare ännu inte kan pensioneras, för en del av mina - lätt udda kanske - favoriter finns icke som streamad variant.

Nåväl, i det stora hela är Spotify helt suveränt och en del av framtiden. Magsura skivbolag får försöka anpassa sig till tekniken istället för att bekämpa den. Som sagt, jag handlar fortfarande plattor så jag har viss förståelse, men utvecklingen kan man aldrig stoppa. Metallica och en del övriga gjorde ju ett klavertramp av oanade mått när de tog strid mot sina egna fans en gång i tiden, så artisterna har också en startsträcka till acceptans i många fall.
Hur som haver, det återstår att se vad framtiden ger, just nu känns streamingen som ett schysst komplement till fysiska inköp och därmed är jag i nuläget nöjd.

Underworld Awakening snart här

Jag har en soft spot för Underworld-filmerna, första filmen av de hittills tre har jag sett mer gånger än jag kommer ihåg. Det som jag främst föll för var den sköna gotiska stämningen som genomsyrar filmen. Allt är filmat i ett genretypiskt blåaktigt ljus och effekterna är stilistiskt tjusiga och föredömligt bombastiska.

Jag går inte in närmare på handling och manus här. Ni som vet vad jag pratar om behöver inte dylikt faktarapande och övriga är nog antagligen inte intresserade ändå. Man kan kort säga att handlingen i alla filmerna spinner runt en uråldrig konflikt mellan varulvar och vampyrer - de sista tveksamma slutar nog läsa här - som nu tagit steget in i den moderna världen med allt vad det innebär med vapen, effekter och fart. Vi talar alltså om en mix av fantasy och action, och i mitt måhända pubertala tycke är det riktigt underhållande dessutom.

Vampyrernas skönt brittiskt klingande uttal är en bonus för en anglofil som jag själv, och när det gäller musiken är den bitvis blytung. Rispiga gitarrer, svintungt komp och mycket taktfast metal som ackompanjerar de otaliga fartfyllda sekvenserna. Danny Lohner från bland annat Nine Inch Nails och Marilyn Manson är mastermind bakom soundtracket, som även innehåller insatser av medlemmar från exempelvis Tool och Red Hot Chili Peppers. Industriellt och manglande - helt ypperligt till gotisk action faktiskt.

Nu kommer ytterligare en installation i serien. Fjärde filmen är på gång, och självfallet ska inte den missas. I mars ska den ha premiär här i Sverige, och det blir de facto den första i fyrklövern som går upp på biograferna. Kate Beckinsale är tillbaka i huvudrollen, efter att ha överlåtit den åt Rhona Mitra i tredje delen, och det känns helt rätt. Återstår att se huruvida den nya filmen kan leva upp till sina föregångare. Jag tänker i alla fall inte missa tillfället att få se en installation i serien på bio. Det kan bli hur bra som helst.

Minnen från min hemstad

Traditionsenligt var det ännu en gång dags att se Norrköpingssönerna Eldkvarn på Lorensbergsteatern. Det var nu tredje året i rad vi var på plats för att se dessa popgiganter på deras julturné. För min del är det förstås en extra krydda med den gemensamma kopplingen till vår hemstad, jag har sett Eldkvarn flera gånger , inte minst på hemmaplan i Norrköping, och hyllar Pluras oförtröttliga lyrik om sin uppväxt i Sveriges Manchester.

Det är de facto på det viset att jag i övrigt har en relativt njugg inställning till svensk gitarrpop och dito poetrock. Exempelvis har jag svårt för artister som Lars Winnerbäck, Peter LeMarc och Ulf Lundell. Jag har heller ingen förståelse alls för de som ser storheten hos Håkan Hellström, det är en artist jag faktiskt aktivt undviker att lyssna på. Så därför kan det ses en smula komplext att just Eldkvarn är ett favoritband, men tvivelsutan är det geografiska arvet från Sveriges Peking en del av svaret. Lokalpatriotismen avtar inte för att man flyttar från sin hemstad om ni trodde det. Faktum är att det faktiskt är precis tvärtom, även om jag trivs bra i nuvarande hemstaden Göteborg.

Nåväl, efter att sedvanligt träffats över en bit mat med tillhörande läskeblask innan så var det så dags att bege sig till Lorensbergteatern. Eldkvarn har ju som bekant kanske aldrig varit större, inte minst sedan Pluras magdans framför TV-kamerorna hemma i köket, och följaktligen var stället utsålt.

Det är alltid en bitterljuv upplevelse för mig att se Eldkvarn annorstädes än i Norrköping. Jag njuter i fulla drag av ett band som följt mig genom livet, samtidigt som jag plågas av hemlängtan. När "Fulla För Kärlekens Skull" avhandlas känns det extra mycket och denna afton drämmer man till med ännu en snyting för en Peking-bo i exil. Plura berättar ingående och hjärtligt om den bronsplakett Norrköping förärat bandet och monterat mellan Café Broadway och Tony Thoréns bostad där allt började 1971, innan de river av "Kungarna Från Broadway".

I övrigt var det en helt OK spelning man genomförde. Jag har sett dem bättre, men även sämre. Det blandades mellan låtar från nya given "De Berömdas Aveny" och gammalt godis som "Ta Min Hand" och "Kärlekens Tunga". Varje gång hoppas jag på "3:ans Spårvagn Genom Ljuva Livet", men det var länge sedan jag fick se den live. Kanske tur förresten, för då hade väl hemlängtan blivit övermäktig.

Jag går hem ensam i natten med mina tankar. Ikväll ska jag inte bli full för kärleks skull, inte full alls förresten. Däremot vill jag hylla ett band som så genomärligt och opretentiöst äntligen nått den stjärnstatus de förtjänar. Tack Eldkvarn för att ni finns, tack Plura för din outtröttliga kulturgärning att ständigt återkomma till vår gemensamma nämnare - staden vid strömmen.

Mera alkohol från hårdrocksbanden

AC/DC har nu följt i bland annat Motörheads druvtrampande fortspår och lanserat en egen vinserie. Fyra olika viner som fått namn från fyra låttitlar med Australiens stoltheter. Du kan nu avnjuta varianterna "Highway To Hell", Back In Black", "You Shook Me All Night Long" samt "Hells Bells".
Nu dricker jag själv vin ytterst sparsamt, men likväl som jag införskaffade Motörheads vin i ren prydnadsavsikt skulle ju även detsamma kunna göras med dessa viner. Mig veterligen går de ej att beställa på Systembolaget, men den som väntar på något gott...

Något som däremot finns i Systemets beställningssortiment är numera Motörheads Vödka - ja, det stavas så. Självfallet har en beställning redan gjorts och förhoppningsvis kan det stå en mattsvart stilren vodkaflaska med Snagletooth på etiketten på bästa plats i huset innan jul. Priset är inget fynd direkt, knappa fyrahundra kronor, men i det här fallet är det värt varenda öre om du frågar mig.Det finns fler band som lanserar liknande serier med vuxendricka. KISS och Sammy Hagar är ju bara ett par exempel. Intressant att notera är ju att popartister i gemen lanserar parfymdofter  i fantasifulla flaskor, medan hårdrocksartister väljer att profilera sig genom buteljer med alkoholhaltigt innehåll.

Förvisso kan man ju fundera över moral och folkhälsan, men det tar vi inte här och nu. Vi nöjer oss med att konstatera att det är ganska kul, helt enkelt.

En angenäm musikalisk överkörning

Inte nog med att årets hittills värsta storm härjade över landet, på fredagskvällen var det dessutom dags att utsätta sig för en orkan i form av Motorhead på Lisebergshallen. Bandet ställde in i Bergen några dagar tidigare på grund av att Lemmy tappat sin röst, så det fanns en viss oro för kvällens begivenhet. En titt på nätet på dagen visade att spelningen skulle bli av, så det var bara att börja förbereda sig för att se dessa titaner en femte gång.
Jag var på plats tillsammans med sonen, en förväntansfull trettonåring som redan hunnit med ett försvarligt antal konserter. Lemmys dräpartrio var dock ännu en okänd bekantskap live för honom. Förväntningarna var högt ställda och de skulle sannerligen infrias - åtminstone när det gällde huvudbandet.

Jorn, med frontmannen -  tillika den som namngett bandet -  Jorn Lande, inledde kvällen. Den norske sångaren har en pipa som många skulle döda för, men tyvärr är han ingen låtskrivare. Alla låtar innehåller helt rätt ingredienser, kompetent framförande och gudomlig sång, men när det är dags för en refräng som ska kröna verket så kommer - ingenting. Hårdrock i den här genren i rakt nedstigande led från giganter som Dio och Rainbow är beroende av just starka refränger, men Jorn lyckas inte alls med det. Deras gig blev följaktligen såsigt och tråkigt. Signifikativt är väl att covern på Dios "Rainbow In The Dark" framkallar kvällens största jubel. Jorn Lande har gjort storverk i olika konstellationer som exempelvis Masterplan, och det är nog bäst för honom att låta andra skapa musiken.

Dags så för Motorhead. Med ett ord, "Bomber!!", inleder man kvällen med högsta växeln ilagd och detta tempo bibehålls förstås resten av spelningen, det är ju Motorhead vi talar om för sjutton.
Lemmys röstproblem märks dessbättre inget av denna kväll och hela bandet är i sedvanlig toppform. Man måste imponeras av Mikkey Dee som helt hysteriskt smattrar på sitt batteri kvällen igenom, och Lemmy är givetvis ett kapitel för sig. Ordet legend är ett epitet som passar in yperligt på denne 66-åring. Det är alltid en ynnest att befinna sig i samma lokal som denne gigant.

Phil Campbell är å sin sida Motorheads bäst bevarade hemlighet. Även om de mer färgstarka Mikkey Dee och Lemmy står för den mest kompakta ljudväggen på den här sidan dinosaurierna, så tillför strängbändarens solida riffande och klädsamma solon ytterligare en dimension som inte ska föraktas.Jag tillhör dem som håller sättningen som ligger bakom storverk som "Overkill, "Bomber", "Ace Of Spades" och "No Sleep 'Til Hammersmith" mycket högt, men rent krasst är det bara så att nuvarande konstellationen tvivelsutan är den mest kompetenta som musiker.

Då "Overkill" tonar ut och Lemmy placerar sin bas framför Marshall-stackarna med en öronbedövande rundgång som följd - precis som sig bör - är holmgången över och det gamla ordspråket "gammal är äldst" är synnerligen passande denna kväll. Egentligen tycker jag bara att det är det Slayer som kan matcha den intensitet och urkraft som Motorhead besitter. Lemmy och hans kumpaner levererar och imponerar. Alltid.

Den lilla trumslagarpojkens återkomst

Jag har som bekant en karriär som trummis i diverse metalkonstellationer. Framgångarna var inte av det större slaget, även om vi hade en hel del spelningar och gjorde ett par demos. Höjdpunkten var nog när vi var med i radion och man gjorde ett program om oss. Att få spela in några låtar i Sveriges Radios fabulösa studio var förstås en höjdare.

Nu har det gått många år sedan jag la trumstockarna på hyllan och stuvade in mitt Pearl-set i förrådet, men hela tiden har jag på något vis gått och trånat efter att få hamra på skinnen igen, men det har liksom aldrig blivit av. Inte minst kan man ju inte komma ifrån bieffekten att man stör sin omgivning en smula om man sätter sig och släggar på sina trummor samtidigt som de vill se någon obskyr dokusåpa på TV:n.

Utvägen stavas digitaltrummor. På den tiden jag spelade mer "på riktigt" var detta en styggelse förknippat med olidliga popsnören iklädda midjekavajer och skinnslipsar. Den tidens digitala slagverk var också oerhört mycket sämre rent kvalitetsmässigt än de som nu finns att tillgå.
Dagens variant är i stort sett tysta, man spelar ju med hörlurar, så omgivningen slipper höra ens tafatta försök att efterlikna de stora skinnplågarna. Man kan plugga in sin dator/smartphone och lira till vilka låtar man vill och dessutom spela in sitt resultat. Det sistnämnda ska jag dock bespara omvärlden. Man kan välja mellan otaliga typer av ljud beroende på vilken typ av musik man vill försöka sig på.
Sist men kanske viktigast är både anslag och ljud om inte exakt så i alla fall väldigt nära den analoga varianten. Jag valde att gå upp en smula i kvalitet, för det tror jag lönar sig i längden. Yamaha har ett prisvärt set med hög känsla och en robust kvalitetsstämpel som valet föll på.

Nu återstår bara att börja lira och ha kul. Visst, det är en onödig "leksak" men ibland måste man faktiskt helt enkelt glömma allvaret och bara ha roligt.

Två band som levererade

Konserten med Anvil och Saxon blev precis så underhållande som man kunde anat innan. Två band som båda står för total hängivenhet till sin musik och som bägge fått oförtjänt liten uppskattning för sin gärning. Visst, Saxon har sin stadiga publik och de var stora ett par år på åttiotalet, men när kollegor som Judas Priest och Iron Maiden blev arenaband blev Saxon oförtjänt kvar på klubbnivån. Anvils historia kan ni väl alla vid det här laget, den är ju ännu mer orättvis.

Jag och min partner in crime Jörgen lyckades dock med konststycket att dröja oss kvar på en närliggande pub en smula för länge. Märk väl att vi inte faktiskt bara tog ett par öl, så det handlade inte om någon fyllegrej utan mer om dålig tidsuppfattning. Effekten blev att vi klev in på Trägårn mitt i Anvils gig. Detta får betraktas som en logistisk katastrof, Anvil var ju minst lika emotsedda av oss som huvudakten. Nåväl, några låtar hann vi se och det var hejdlöst underhållande att äntligen se Lips saligt flinande framme vid scenkanten inte helt olik ett lyckligt troll. Trion var tajt och såväl ljud som framförande var bra, det är bara att beklaga att vi inte fick se hela giget men det var ju faktiskt vårt eget fel.

Saxon var också en fröjd att se. Dessa urbrittiska titaner, med den store Biff i spetsen har rutinen att leverera ett komplett gig varje kväll och så var fallet även denna gång. De utför ett synnerligen gott hantverk med de resurser som står till buds och Biff vet exakt vilka klyschor som ska tas till för att höja stämningen. När bandet dessutom tar till det tunga artilleriet och öser ut klassiker som "Denim & Leather", "Power And The Glory", "747 (Strangers In The Night)" och avslutar med ånglokshyllningen "Princess Of The Night" så kan man näppeligen misslyckas.

Det som drar ner betyget en smula är en alldeles för hög volym, smärtgränsen nåddes närmast konstant och till och med ett erkänt volymband som Motorhead hade blivit imponerade av decibelantalet. Tur att jag kom ihåg hörselpropparna, något jag alltid bär med mig numera för att vara garderad. Till skillnad från Jörgen då...
En annan negativ faktor var en fylldåre som klängde och flängde runt, och för all del på, mig och andra i omgivningen under extranumren. Vansinnigt irriterande, men det är ju inget Saxon kan rå för givetvis.

Sammanfattningvis kan man säga att det var en rolig kväll som bjöd på precis det man kunde förvänta. Jag tycker såväl Saxon som Anvil ska ha en stor eloge för sitt oförtrutna slit i divisionen under de stora banden. Trots att de stora framgångarna uteblivit ger de allt för sin publik varje kväll och det är gott nog i min bok.

En kamp mot systemet

Tillbringade hela dagen igår med att desperat försöka få biljetter till Bruce Springsteens konsert på Ullevi nästa sommar, eller - som det visade sig - två konserter. Överraskningsmomentet var minimalt när en andra konsert utannonserades direkt då den första var slutsåld. Det insåg man ju faktiskt innan, inte minst tack vare att det första giget var på fredagen. Detta lämnade ju ett praktiskt utrymme för ännu ett fullsatt Ullevi dagen därpå och lite mer cash till berörda.

Nåväl, på slaget nio på förmiddagen loggade jag in på Ticnet för att direkt hamna i deras kö. Sedan stod datorn och tuggade medan timmarna gick och frustrationen ökade. Stapeln som visade var i kön man befann sig rörde sig ungefär lika snabbt som om man skickat en förfrågan via runskrift. Som extra bonus fick man, när stapeln äntligen efter ett par timmar nått ända upp, dessutom beskedet att kön var full och att inga bokningar kunde göras. Tack för det! Bara att börja om och försöka komma åt biljetter till andra konserten som nu lägligt kommit upp på hemsidan.

Det hela utvecklades till en principfylld kamp mot systemet. Jag bestämde mig för inte ge upp utan oförtrutet jaga de fyra biljetter jag sökte. Gång på gång på gång fick jag svaret att det inte fanns biljetter, men likväl skulle det enligt samma ställe på hemsidan finnas dylika att köpa. Det blev som ett maratonlopp utfört barfota i motvind.

Som sur grädde på det klumpiga moset så kunde jag på valfri fulsajt se hur hundratals, om inte tusentals, biljetter fanns till salu för avsevärt högre priser än de officiella. Ett fenomen som uppstod redan vid säljstart på morgonen. Så här är det alltid, jag vet , men den här gången var det så extremt meckigt att få ens en biljett via Ticnet så frustrationen över situationen var större än vanligt.

Efter sju timmars idogt klickande, med risk för avancerad musarmsfraktur, dök helt plötsligt fyra biljetter upp till lördagens konsert. Platserna var inte de bästa, vi sitter nog halvvägs till månen, men priset var schysst och här gällde det att passa på. Sagt och gjort, med känslan av att besegrat en byråkrati som skulle gjort forna Sovjetunionen grön av avund köptes fyra dyrgripar.

Jag har varit på otaliga konserter under många år, men aldrig har jag upplevt liknande hysteri och total digitalkollaps. Nu är det bara att hoppas på att själva konserten är värd allt detta besvär. Med tanke på hur suverän the Boss brukar vara live så finns alla förutsättningar för en kväll att minnas. Att jag besegrade Ticnets otillräckliga servrar gör att det hela känns ännu bättre.