En angenäm musikalisk överkörning

Inte nog med att årets hittills värsta storm härjade över landet, på fredagskvällen var det dessutom dags att utsätta sig för en orkan i form av Motorhead på Lisebergshallen. Bandet ställde in i Bergen några dagar tidigare på grund av att Lemmy tappat sin röst, så det fanns en viss oro för kvällens begivenhet. En titt på nätet på dagen visade att spelningen skulle bli av, så det var bara att börja förbereda sig för att se dessa titaner en femte gång.
Jag var på plats tillsammans med sonen, en förväntansfull trettonåring som redan hunnit med ett försvarligt antal konserter. Lemmys dräpartrio var dock ännu en okänd bekantskap live för honom. Förväntningarna var högt ställda och de skulle sannerligen infrias - åtminstone när det gällde huvudbandet.

Jorn, med frontmannen -  tillika den som namngett bandet -  Jorn Lande, inledde kvällen. Den norske sångaren har en pipa som många skulle döda för, men tyvärr är han ingen låtskrivare. Alla låtar innehåller helt rätt ingredienser, kompetent framförande och gudomlig sång, men när det är dags för en refräng som ska kröna verket så kommer - ingenting. Hårdrock i den här genren i rakt nedstigande led från giganter som Dio och Rainbow är beroende av just starka refränger, men Jorn lyckas inte alls med det. Deras gig blev följaktligen såsigt och tråkigt. Signifikativt är väl att covern på Dios "Rainbow In The Dark" framkallar kvällens största jubel. Jorn Lande har gjort storverk i olika konstellationer som exempelvis Masterplan, och det är nog bäst för honom att låta andra skapa musiken.

Dags så för Motorhead. Med ett ord, "Bomber!!", inleder man kvällen med högsta växeln ilagd och detta tempo bibehålls förstås resten av spelningen, det är ju Motorhead vi talar om för sjutton.
Lemmys röstproblem märks dessbättre inget av denna kväll och hela bandet är i sedvanlig toppform. Man måste imponeras av Mikkey Dee som helt hysteriskt smattrar på sitt batteri kvällen igenom, och Lemmy är givetvis ett kapitel för sig. Ordet legend är ett epitet som passar in yperligt på denne 66-åring. Det är alltid en ynnest att befinna sig i samma lokal som denne gigant.

Phil Campbell är å sin sida Motorheads bäst bevarade hemlighet. Även om de mer färgstarka Mikkey Dee och Lemmy står för den mest kompakta ljudväggen på den här sidan dinosaurierna, så tillför strängbändarens solida riffande och klädsamma solon ytterligare en dimension som inte ska föraktas.Jag tillhör dem som håller sättningen som ligger bakom storverk som "Overkill, "Bomber", "Ace Of Spades" och "No Sleep 'Til Hammersmith" mycket högt, men rent krasst är det bara så att nuvarande konstellationen tvivelsutan är den mest kompetenta som musiker.

Då "Overkill" tonar ut och Lemmy placerar sin bas framför Marshall-stackarna med en öronbedövande rundgång som följd - precis som sig bör - är holmgången över och det gamla ordspråket "gammal är äldst" är synnerligen passande denna kväll. Egentligen tycker jag bara att det är det Slayer som kan matcha den intensitet och urkraft som Motorhead besitter. Lemmy och hans kumpaner levererar och imponerar. Alltid.