Beyond the lighted stage

Avnjöt nyligen med avsevärd lyckokänsla den eminenta dokumentären "Beyond The Lighted Stage" om och med den kanadensiska supertrion Rush. Jag är en oerhört passionerad anhängare av rockbiografier i bokform eller i filmformat, och detta guldkorn kvalar lätt in bland det bästa jag sett i genren. Skaparna bakom underverket heter Sam Dunn och Scott McFadyen, och för den insatte går det nu upp ett ljus. Det är dessa genialiska figurer som även gjort två andra makalösa dokumentärer, nämligen "Metal - A Headbangers Journey" och "Flight 666".

Historien om Rush rullas upp på ett föredömligt vis. Geddy Lee och Alex Lifeson återvänder till sin barndoms kvarter och man får en gedigen bild av hur det började. Även Neil Pearts historia dras förstås från början, bland annat med hur han som liten var något av en nörd och fick chansen att hävda sig - samt avreagera sig - genom sitt trumspel. En av de mer fascinerande aspekterna av filmen är hur sjutton regissörerna har fått tag på alla gamla filmklipp, och man kan bara tacka för att allt funnits sparat.

I början på filmen nämns det hur oerhört fläckfria och seriösa Rush hela tiden varit. Det finns helt enkelt inga skandaler att berätta. Det värsta är väl att det röktes någon braja på sjuttiotalet och att man drack lite  - och då menar jag lite - alkohol i början av karriären. Otaliga är de artister som hyllar powertrion i filmen, och Gene Simmons berättar bland annat på ett ställe om hur märkligt han tyckte det var på den turné där Rush öppnade för KISS. När alla festade som mest med alkohol och groupies gick de tre kanadensarna helt enkelt in på sina rum för att se på TV och fokusera på nästa gig.

Detta kan förstås låta tråkigt, tvärtom mot exempelvis "The Dirt" om Motley Crües vilda karriär. Den är ju en fulländad symbios mellan dekadens och rockmusik, och därmed oerhört underhållande på sitt vis. "Beyond The Lighted Stage" blir dock aldrig trist, tvärtom. De knappa två timmar som filmen är känns oerhört kort. Det är helt enkelt förbannat underhållande och en riktigt, riktigt bra dokumentär. Förutom nämnde KISS-legendar återfinns exempelvis Kirk Hammett, Zakk Wylde och Mike Portnoy i hyllningskören. Bland många andra. Filmklippen från olika delar av karriären är otaliga och musiken är ju som bekant närmast fläckfri.

Man får också veta hur oerhört nära det var att Rush helt enkelt lade av då Neil Peart först förlorade sin dotter i en trafikolycka och sedan sin fru i cancer inom loppet av något år. Batteristen försvann på en till synes oändlig terapeutisk MC-resa över hela amerikanska kontintenten, och de andra tappade helt lusten på musik efter tragedin. Att fortsätta som Rush utan Peart var helt otänkbart.
Det tog nästan fem år innan man var tillbaka med "Vapor Trails" och nu är man nog större än någonsin.

Alla ni som har fäbless för progressiv hård rock får inte missa detta mästerverk om gudfäderna inom genren. Övriga musikintresserade har också mycket att hämta här. "Beyond The Lighted Stage" är i mitt tycke en oumbärlig kulturgärning som måste upplevas.