Så brittiskt, så bra

Jag tänkte att jag i detta forum skulle tipsa om några gamla godingar som betytt mycket för mig. För många av er blir det kanske en promenad längs minnenas allé, för er som inte var med då det begav sig kanske det kan fungera som ett gott tips. Först ut är, rent slumpmässigt, ett mästerverk av Def Leppard.

1983 skrev ett gäng unga grabbar från stålstaden Sheffield hårdrockshistoria. Det var året då plattan ”Pyromania” erövrade världen. Ett potent stycke melodiös klockren hårdrock, oerhört tidstypisk för 80-talet. 

"Pyromania" är till brädden fylld av såväl tunga gitarrer, grymma låtar med omedelbar hitfaktor och ett band i absolut toppform. Lägg till detta en produktion i absolut världsklass, signerad den oförvitlige Robert John "Mutt" Lange, mannen bakom en milstolpe som AC/DC:s "Back In Black" bland många andra.  

Redan 1981 hade man börjat ana storverk. Då utkom ”High ’n’ dry”, ett ruskigt vasst stycke vinyl med enorm potential, även den produktionen rattades av "Mutt" Lange. Med låtar som "Bringin' on the heartbreak" och "Lady strange" var detta sannerligen ett stycke äkta örongodis. Utvecklingen från förstlingsverket "On through the night" var påtaglig. Här fanns tyngden och melodierna i en genuin symbios. Det här var soundet som Def Leppard sökt efter, nu hade man funnit det. Det skulle dock ta ytterligare en utgåva innan formulan var fulländad.

Åter till "Pyromania" således. Plattan rivstartar med "Rock rock ('til you drop)", faktiskt ett av de, i mitt tycke svagare spåren på plattan, innan första hitsingeln "Photograph" kallar på uppmärksamheten. Här har vi essensen av Def Leppard i ett stycke. Tyngden kombinerat med en klassisk smittsam refräng framhävd av stilig körsång i bakgrunden. Plattan är rakt igenom ett mästerverk, men kompositioner som ljuvliga balladen "Too late for love", antikrigseposet "Die hard the hunter" och avslutande mäktiga "Billys got a gun" hör till de tidlösa storfräsarna. Bland plattans övriga singlar märks "Foolin'" med sin tuggande refräng och den lite lekfulla "Rock of ages". Den senare ett stycke som vid första lyssningarna framstod som någon form av hemsk synttrumspastisch, för att sedan genomgå en metamorfos och den tillhör nu en av de absoluta favoriterna.

Plattan efter, döpt till "Hysteria", må ha varit bandet stora kommersiella zenit, men i mitt tycke drev de kommersialismens produktionsnoja ett varv för långt med den plattan. Låtarna på "Hysteria"är fortfarande mycket, mycket bra, men känslan av överproduktion tynger ner hela projektet.
Således, ska ni upptäcka  Def Leppard  så är detta, tillsammans med för all del föregångaren "High 'n' dry", albumet som gäller. Ett solitt stycke heavy metal av allra ädlaste märke. Världsklass.