Som bekant, något jag också nämnt här tidigare, återupptäcker man sina favoritband i olika cykler. Ofta hör det ihop med att man varit på konsert eller sett någon film med berörda hjältar. Ibland är det slumpen.
Just nu är det brittiska giganterna Led Zeppelin som ånyo tagit plats i mina spellistor. Tillsammans med bland annat Deep Purple, Black Sabbath och Uriah Heep stod man för fundamentet för all modern hårdrock och deras storhet är odiskutabel. Av de fyra stora elefanterna var Led Zeppelin tveklöst det mest mångfacetterade och avancerade. Deras plattor är fyllda med olika element - allt från brittisk folkmusik, österländska influenser, countryflirtar - och inte minst blytung hårdrock. Allt klaffade på samtliga plan och kompetensen hos medlemmarna i bandet svindlar.
Framför allt var deras fem första studioalbum rakt igenom geniala, och hela deras katalog står stadigt och oantastligt kvar efter alla dessa år. Mystiken kring bandet har förstås inte blivit mindre av att de abrubt lade ner 1980 efter att John Bonham dött en klassisk rockdöd. Man har sedan konsekvent avstått från några återföreningar, förutom enstaka tillfällen som vid Live Aid 1985. Man kan inte låta bli att undra vad som blivit om de hade kunnat fortsätta med originalsättningen hela tiden. Deep Purple, ett av mina absoluta favoritband, har ju blandat och gett sedan deras återförening. Från svinbra till pekoral, hela skalan. Black Sabbath och Uriah Heep likaså, faktiskt.
Så det är nog en inte helt oviktig detalj, just detta med den lite mystiska auran som svävar runt bandet. Den stora förklaringen till legendstatusen är ändå förstås musiken. Den är så bra att orden helt enkelt inte räcker till. Har du ännu inte upptäckt Led Zeppelin är du att gratulera. Du har en fantastisk resa framför dig. Vi övriga fortsätter densamma, med glädje och med vördnad för fyra artister som förtjänar all respekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar