Två band som levererade

Konserten med Anvil och Saxon blev precis så underhållande som man kunde anat innan. Två band som båda står för total hängivenhet till sin musik och som bägge fått oförtjänt liten uppskattning för sin gärning. Visst, Saxon har sin stadiga publik och de var stora ett par år på åttiotalet, men när kollegor som Judas Priest och Iron Maiden blev arenaband blev Saxon oförtjänt kvar på klubbnivån. Anvils historia kan ni väl alla vid det här laget, den är ju ännu mer orättvis.

Jag och min partner in crime Jörgen lyckades dock med konststycket att dröja oss kvar på en närliggande pub en smula för länge. Märk väl att vi inte faktiskt bara tog ett par öl, så det handlade inte om någon fyllegrej utan mer om dålig tidsuppfattning. Effekten blev att vi klev in på Trägårn mitt i Anvils gig. Detta får betraktas som en logistisk katastrof, Anvil var ju minst lika emotsedda av oss som huvudakten. Nåväl, några låtar hann vi se och det var hejdlöst underhållande att äntligen se Lips saligt flinande framme vid scenkanten inte helt olik ett lyckligt troll. Trion var tajt och såväl ljud som framförande var bra, det är bara att beklaga att vi inte fick se hela giget men det var ju faktiskt vårt eget fel.

Saxon var också en fröjd att se. Dessa urbrittiska titaner, med den store Biff i spetsen har rutinen att leverera ett komplett gig varje kväll och så var fallet även denna gång. De utför ett synnerligen gott hantverk med de resurser som står till buds och Biff vet exakt vilka klyschor som ska tas till för att höja stämningen. När bandet dessutom tar till det tunga artilleriet och öser ut klassiker som "Denim & Leather", "Power And The Glory", "747 (Strangers In The Night)" och avslutar med ånglokshyllningen "Princess Of The Night" så kan man näppeligen misslyckas.

Det som drar ner betyget en smula är en alldeles för hög volym, smärtgränsen nåddes närmast konstant och till och med ett erkänt volymband som Motorhead hade blivit imponerade av decibelantalet. Tur att jag kom ihåg hörselpropparna, något jag alltid bär med mig numera för att vara garderad. Till skillnad från Jörgen då...
En annan negativ faktor var en fylldåre som klängde och flängde runt, och för all del på, mig och andra i omgivningen under extranumren. Vansinnigt irriterande, men det är ju inget Saxon kan rå för givetvis.

Sammanfattningvis kan man säga att det var en rolig kväll som bjöd på precis det man kunde förvänta. Jag tycker såväl Saxon som Anvil ska ha en stor eloge för sitt oförtrutna slit i divisionen under de stora banden. Trots att de stora framgångarna uteblivit ger de allt för sin publik varje kväll och det är gott nog i min bok.