Den lilla trumslagarpojkens återkomst

Jag har som bekant en karriär som trummis i diverse metalkonstellationer. Framgångarna var inte av det större slaget, även om vi hade en hel del spelningar och gjorde ett par demos. Höjdpunkten var nog när vi var med i radion och man gjorde ett program om oss. Att få spela in några låtar i Sveriges Radios fabulösa studio var förstås en höjdare.

Nu har det gått många år sedan jag la trumstockarna på hyllan och stuvade in mitt Pearl-set i förrådet, men hela tiden har jag på något vis gått och trånat efter att få hamra på skinnen igen, men det har liksom aldrig blivit av. Inte minst kan man ju inte komma ifrån bieffekten att man stör sin omgivning en smula om man sätter sig och släggar på sina trummor samtidigt som de vill se någon obskyr dokusåpa på TV:n.

Utvägen stavas digitaltrummor. På den tiden jag spelade mer "på riktigt" var detta en styggelse förknippat med olidliga popsnören iklädda midjekavajer och skinnslipsar. Den tidens digitala slagverk var också oerhört mycket sämre rent kvalitetsmässigt än de som nu finns att tillgå.
Dagens variant är i stort sett tysta, man spelar ju med hörlurar, så omgivningen slipper höra ens tafatta försök att efterlikna de stora skinnplågarna. Man kan plugga in sin dator/smartphone och lira till vilka låtar man vill och dessutom spela in sitt resultat. Det sistnämnda ska jag dock bespara omvärlden. Man kan välja mellan otaliga typer av ljud beroende på vilken typ av musik man vill försöka sig på.
Sist men kanske viktigast är både anslag och ljud om inte exakt så i alla fall väldigt nära den analoga varianten. Jag valde att gå upp en smula i kvalitet, för det tror jag lönar sig i längden. Yamaha har ett prisvärt set med hög känsla och en robust kvalitetsstämpel som valet föll på.

Nu återstår bara att börja lira och ha kul. Visst, det är en onödig "leksak" men ibland måste man faktiskt helt enkelt glömma allvaret och bara ha roligt.