Progressiv metal på Trädgårn

Jänkegänget Kamelot var på besök i stan i fredags. Ett band jag inte följt minituöst men som givetvis renderade ett intresse ändå.

Vi startade med en skön upptakt hemma med mat och dryck innan vi begav oss till arenan. Eftersom förband är en styggelse hade vi hållit oss på hemmaplan en bra stund efter utsatt konsertstart. Det visade sig vara ett smart drag, för lagom då jackor var avhängda och vi var på plats så startade huvudakten sitt gig.

Numerären inne i lokalen var förvånande liten. Det kan inte ha varit mer än ca femhundra personer där inne, vilket skapade ett lätt ödsligt intryck. Själv är jag dessutom ingen inbiten anhängare av Kamelot och jag hade svårt att få till rätt stämningskänsla denna afton. Bandet uppträdde habilt och ljudnivån var förnämligt behaglig, men jag fann det hela tämligen ljumt.

Nye svenske sångaren Tommy Karevik är en lika bra stämbandsvirtuos som sin föregångare Roy Khan, därom råder ingen tvekan, men som frontfigur för ett hårdrocksband är han alldeles för snäll och timid. En sångare och frontman ska komma in och äga scenen. Goda exempel är Freddie Mercury och Ozzy Osbourne. Nu lirar inte Kamelot i den divisionen, men kombinationen blyg sångare och undermålig ljustekniker gjorde inte jobbet lättare.

Hade jag varit stort fan av Kamelot hade jag säkerligen varit nöjd med spelningen, det förstod jag av mitt konsertsällskap och jag ska väl egentligen inte anmärka på ett band som jag inte följer minituöst. Kvällen var trevlig och en konsert är ju aldrig fel. Gott så.

Fler band till festivalerna

Snart börjar det nog bli dags att köpa biljetter till sommarens festivaler. I mörkaste november känns det förstås ganska abstrakt att planera kommande sommars begivenheter, men biljettantalet är ju begränsat och ju fler artister som tillkommer, desto mer ökar intresset.

Sweden Rock Festival drämde ju till med KISS som torsdagens headline för en tid sedan och bland de senaste tillskotten är bland annat brittiska deppmetallarna Paradise Lost en personlig favorit. Lägg därtill alla tidigare bokningar med Status Quo, Demon, UFO och Rush för att nämna några så börjar nästa års festival utkristallisera sig som en av de mer intressanta på flera år.

Min hemstad Norrköpings blivande megafestival på Bråvalla spretar förvisso friskt, med artister som spänner över allt från DJ-artister till tung metall, men åtminstone torsdagen börjar bli högintressant. Sedan tidigare klara Rammstein får nu sällskap denna dag av In Flames och onekligen blir en semestertripp hem till Norrköping nu högaktuell.

Som sagt, dags att öppna plåboken snart och investera i något som kan bli en sommar att minnas. Överflödets förbannelse kan tyckas, men värre problem än så finns ju onekligen.

Otäck realism i fotbollsmiljö

Såg en fantastiskt bra film idag. "Green Street Hooligans" utspelar sig i London och visar på ett oerhört realistiskt och våldsamt sätt hur de brittiska fotbollslagens firmor fungerar.

Journaliststuderanden Matt Buckner blir relegerad från Harvard två månader innan examen för en förseelse han inte gjort. Han flyr till London där hans syster numera bor tillsammans med sin familj. Systerns svåger Pete är ledaren för West Hams firma och Matt sugs in i gemenskapen som består av fotboll, våld och obändig lojalitet. Han känner för första gången i sitt liv att han har vänner och att han ingår i en sluten krets som är beredda att dö för varandra.

Detta är bokstavligen vad som sker också. Uppgörelserna med arvfienden Millwalls firma skildras på ett ruggigt realistiskt vis och avskräcker den mest härdade att befinna sig på fel gator vid fel tillfälle.
Elijah Wood i huvudrollen som Matt kan tyckas något malplacerad vid första anblicken - hans babyansikte och oskyldigt blå ögon lurar betraktaren - men det fungerar faktiskt alldeles utmärkt. Skådespelarinsatserna är bra överlag, och filmen är typiskt brittisk. Sjaskiga miljöer, dyster stämning och högklassigt skådespeleri.

Jag fann "Green Street Hooligans" mycket givande och realistisk. Britterna har ju fått bukt med mycket av läktarvåldet - till skillnad från flatheten vi lider av här i Sverige - men firmor av det här slaget är förstås svåra att komma åt då de ofta gör upp på bestämda platser långt från arenorna. Se filmen om ni inte gjort det, den är mycket sevärd.

Två giganter släpper nytt

Två av den hårda rockens stora giganter släpper varsitt nytt livedokument. Det handlar om AC/DC som har förevigat ett gig i Argentinas huvudstad Buenos Aires. Inför sammanlagt 200 000 personer under tre kvällar satte man River Plate-stadion i gungning, och ställningen som en av de absolut bästa liveakterna står intakt. Själv kan jag tycka att Brian Johnsons röst ibland är nära gränsen till kollaps, men det tryck och det totalröj dessa gubbar uppnår dräper allt motstånd. Mäktigt var ordet.

Kolossen Led Zeppelin har varit ytterst sparsamma med återföreningar sedan John Bonham överdoserade på screwdrivers 1980. Live Aid 1985 var enda tillfället  - och då gjorde man bara tre låtar - fram till man återförenades på O2 Arena i London i december 2007. Orsaken var att hedra sin gode vän och skivbolagsmogul Ahmet Ertegun som nyligen avlidit. 20 miljoner människor försökte få biljett, 18 000 lyckades. Tuff konkurrens, milt uttryckt. Förväntningarna var förstås enorma, men som man levererade. Hårdrockens kanske största titaner klarade av den enorma pressen och visade varför Led Zeppelin uppnått legendstatus.

Båda dessa liveutgåvor kommer förstås i ett otal olika versioner. Det är CD, CD/DVD, 2CD/2DVD, vinyl och så vidare i all oändlighet. Vad som är gemensamt för dessa båda giganter är ju oviljan att släppa sitt material i de nya mediakanalerna, vilket jag kan förstå men tycka är lite synd. Risken är stor - om inte överhängande - att man helt missar nästa generation. Det förhåller sig ju så, att hur bra produkten än är så kan man inte stoppa utvecklingen och kidsen kommer inte att börja köpa plattor bara för att de släpps i sjutton olika versioner.

 Nåväl, jag tillhör den generation som köper plattor, om än i mindre skala än förr, så det här är två givna inköp. Man kan ju förstås önska sig dem i julklapp också...