AC/DC men ändå inte

Har återupptäckt de gamla schweizerostarna Krokus efter många år. Jag och polarna spisade dem hyggligt flitigt under tidigt åttiotal och fann deras musik tilltalande. För varje platta som gick så blev man mer och mer en klonad version av ett visst australiensiskt band vars namn betyder växelström/likström. Egentligen var det inget problem med det, men på något vis tappade man intresset när det inte längre gick att höra skillnad på de båda akterna.

Plattan One Vice At A Time från 1982 var den ultimata utgåvan av AC/DC som de inte gjort. Krokus fulländade här sin formula och plattan skulle kunna vara en systerutgåva till Back In Black. Jag följde bandet ännu ett skivsläpp - Headhunter 1983 - innan jag lämnade dem åt sitt öde.

Nu har jag återuptäckt Krokus igen, eller rättare sagt deras magnifika album som kom mellan 1980 och 1983. En fyrklöver formidabel klassisk heavy metal i sann AC/DC-anda.
Jag förbiser nu deras brist på egen stil och omfamnar istället kvaliteten som dessa fyra skivor håller. Det är helt enkelt förbannat bra hårdrock som förtjänar att höras av fler. Bandets övriga karriär är milt uttryckt en berg- och dalbana men just under några år på det fluffiga åttiotalet föll bitarna på plats och ett band från landet som mest är känt för klockor och trekantig choklad åstadkom storverk.

Metal Rendez-Vous, Hardware, One Vice At A Time och Headhunter. Det är de enda titlar ni behöver komma ihåg och kolla upp om ni har någon fäbless för god genuin metal från - ja faktiskt - Schweiz.

Dyster framtid

Just hemkommen från ännu en i övrigt sagolik London-resa kan jag med vissa depressiva känsloinslag konstatera att mina farhågor var till viss del rätta. Bastiljonen HMV skakar vekligen i sina grundvalar. Från att ha varit ett flertal varuhus i centrala London, samt ett otal ute i brittiska kungadömet, är man på väg mot en rejäl rekonstruktion.

Av de 66 butiker man flaggat för ska läggas ner så tillhör exempelvis den stora vid Piccadilly Circus dem. Ännu verkar Oxford Streets representant klara sig, men frågan är hur länge. Det var smärtsamt uppenbart att något var på gång. Jag har aldrig varit om något så urplockat sortiment på HMV, och personalen bad ofta om ursäkt för det briställiga utbudet. Vad jag förstår så ska man fylla på lagren igen i de butiker som ska få en sista chans under galgen, men det känns som konstgjord andning.
Lägger HMV ner så lägger alla skivbutiker ner, så är det bara.

Jag förbannar den digitala utvecklingens baksida. Jag tycker det är skittrist att hämta hem små ettor och nollor från nätet och att enbart lyssna via - förvisso smidiga - Spotify är också tveeggat. Dessvärre är det bara att inse att inom fem-tio år finns nog inga fysiska butiker kvar att handla musik i. Nätbutiker för film, musik och spel kommer nog att leva något längre men frågan är hur länge.

Artister turnérar livet ur sig och kränger allt från t-shirts till egna kakor för att överleva. Folk gnäller över att få betala knappa hundringen för att komma åt miljontals låtar på Spotify. Jag fattar inte vad som sker.
Kalla mig bakåtsträvare - det är jag antagligen - men det måste väl ändå betyda något när den unga generationen återupptäcker vinylplattan. En liten strimma hopp om sunt förnuft kanske.

Sotdöden sprider sig tyvärr

Jag minns när jag började resa till London som fjunig tonåring. Förutom ett otal mer eller mindre skönt obskyra skivbutiker kunde man alltid slå ihjäl många timmar inne i de stora skivtemplen. Tower Records vid Picadilly Circus och de över flera våningar utspridda giganterna Virgin Megastore och HMV på Oxford Street. De två förstnämnda försvann för flera år sedan, och nu verkaer turen ha kommit till den sista bastiljonen. His Masters Voice ska stänga sextio av sina butiker i Storbritannien i en sista räddningsaktion. Bland annat försvinner den stora butiken vid Picadilly Circus och ett flertal små som den i Wimbledon.

Även om man förstår utvecklingen är det förbaskat trgaiskt och deppigt. Var ska man nu handla sina plattor vid London-besöket? Jag har med en dåres envishet fortsatt att införskaffa musik och film på HMV vid varje givet tillfälle. Mest synd är det förstås om de anställda, och det är deprimerande att se epoker gå under.

I Sverige är vi hänvisade till bensinmacken för att köpa plattor, förutom ett fåtal stretande kämpar, och det är bara en tidsfråga innan man får införskaffa all musik som synnerligen osexiga datafiler. Ettor och nollor i en digital perfektion. Måhända smidigt, men ack så trist.

Snart blir det ett nytt besök i den brittiska huvudstaden och jag ska i alla fall göra mitt yttersta för att försöka rädda kvar den sista spillran i den magnifika skivkedjan. HMV, here I come.

Allt går att sälja

Noterade att den lilla dansanta trion Motörhead expanderar sin kollektion av dryckesvaror och annan merchandise. Från att ha börjat kränga sitt vin utökade man med flera druvsorter. Efter en tid kom så äntligen den dryck som åtminstone jag mer förknippar med rock, nämligen ölen Bastards. I samma veva släppte man sin übercoola vodka, också en mer rättrogen dryck än sura druvor.

Snus med bandets signum återfinns i närmaste kiosk och vill man avnjuta bandets musik utan att störa - eller dela med sig till - omgivningen så görs detta givetvis i hörlurar med Snagletooth tryckt på sidan.

Och så vidare. Förutom Rolling Stones känns Motörhead just nu som det band som nasar ut mest prylar på marknaden. Jag är kluven till detta. Absolut förstår jag varför man gör det. Bandet har egentligen aldrig sålt några jättemängder plattor utan mer en stadig ström - eller möjligen liten bäck - till invigda dårar som jag själv. Som en följd av detta är man en av de mest turnerande akterna inom hårdrocken, och har varit så länge. Nu har man hittat ännu en väg att dryga ut inkomsten och rädda pensionen. Jag kan förstå det, särskilt när man ligger inne med rockens absolut fräckaste maskot.

Inte desto mindre kan jag tycka att det är en smula sorgligt. Det borde räcka med musiken och en turné då och då. Nu ser inte den moderna musikbranschen ut så, och då får man försöka anpassa sig vare sig man gillar det eller ej. Vin är inte min grej, men jag kommer givetvis att införskaffa den senaste prylen inom dryckmerchandise. En Bag In Box utformad som en förstärkare och med Snaggletooth på sidan pryder vilket vinställ som helst. Så är det bara. Like it or not.