AC/DC men ändå inte

Har återupptäckt de gamla schweizerostarna Krokus efter många år. Jag och polarna spisade dem hyggligt flitigt under tidigt åttiotal och fann deras musik tilltalande. För varje platta som gick så blev man mer och mer en klonad version av ett visst australiensiskt band vars namn betyder växelström/likström. Egentligen var det inget problem med det, men på något vis tappade man intresset när det inte längre gick att höra skillnad på de båda akterna.

Plattan One Vice At A Time från 1982 var den ultimata utgåvan av AC/DC som de inte gjort. Krokus fulländade här sin formula och plattan skulle kunna vara en systerutgåva till Back In Black. Jag följde bandet ännu ett skivsläpp - Headhunter 1983 - innan jag lämnade dem åt sitt öde.

Nu har jag återuptäckt Krokus igen, eller rättare sagt deras magnifika album som kom mellan 1980 och 1983. En fyrklöver formidabel klassisk heavy metal i sann AC/DC-anda.
Jag förbiser nu deras brist på egen stil och omfamnar istället kvaliteten som dessa fyra skivor håller. Det är helt enkelt förbannat bra hårdrock som förtjänar att höras av fler. Bandets övriga karriär är milt uttryckt en berg- och dalbana men just under några år på det fluffiga åttiotalet föll bitarna på plats och ett band från landet som mest är känt för klockor och trekantig choklad åstadkom storverk.

Metal Rendez-Vous, Hardware, One Vice At A Time och Headhunter. Det är de enda titlar ni behöver komma ihåg och kolla upp om ni har någon fäbless för god genuin metal från - ja faktiskt - Schweiz.