Ett stycke klassisk musikhistoria

Som ni kanske läst tidigare så skrev jag om den senaste DVD-utgåvan med Status Quo för en tid sedan. Bland annat fascinerades jag av tillfälligt återförenade sättningen Rossi/Parfitt/Lancaster/Coghlan som jammade loss på slutet av dokumentären.  Det är ju den klassiska konstellationen som många - inklusive jag - håller som den absolut bästa och den rätta. Det var då man hade håret, attityden, jeansen och framför allt låtarna.

Nu har detta lett vidare till en liten miniturné på nio spelningar.  Givetvis sker alla dessa på hemmaplan i Storbritannien och konstigt vore det nog annars. Synd bara för oss andra runt klotet som gärna hade sett dem. Visst kunde man åkt till England och sett dem, men det är tyvärr försent nu då spelningarna äger rum i skrivande stund.

Dessbättre kommer det att ges ut en DVD framåt hösten från giget på Wembley som går av stapeln 17:e mars. Det får absolut duga som surrogat för ett riktigt konsertbesök. Synd att man inte fortsatte hela turnén med den här sättningen för Status Quo kommer ju faktiskt till Sweden Rock i sommar.

För egen del har jag ju till min stora lycka som ung entusiast sett sättningen med Rossi/Parfitt/Lancaster/Coghlan så jag klarar mig ju visserligen. Hovet i Stockholm 4:e april 1981 är ett datum som står ristat för alltid i min memorabilia.
Bandet är fortfarande riktigt, riktigt bra live och helt OK på platta men magin är ju borta. Precis som när Ritchie Blackmore till slut bråkade sig ut ur Deep Purple. Steve Morse må vara minst lika skicklig men den magiska auran är för alltid bruten.