Tungt och helt oemotståndligt

Har till slut på allvar börjat lyssna in mig på Paradise Losts senaste giv Tragic Idol. Äntligen har man hittat tillbaka till sitt patenterade tunga malande som förfinades allra bäst på monsterplattan Draconian Times som såg dagens ljus 1995. Förvisso har man släppt mycket kvalitativt sedan dess även om man ibland valt att experimentera en smula med digitala influenser och tagit det en aning för långt.

Skivor som Symbols Of Life samt Paradise Lost höll stilen gott medan alster som Host och Believe In Nothing fallit i välförtjänt glömska hos mig i alla fall.

Nåväl, nu är britterna tillbaka starkare än någonsin och det är en fröjd. Tillbaka är de blytunga riffen och den dystopiska stämningen. Tillbaka är vemodet och melankoliken som i kombination med högklassig metal skapar en oemotståndlig kompott.

Tragic Idol har fått utmärkelser som 2012 års bästa platta och det är absolut inte fel. Det kom en del andra skivor som är lika mycket värdiga en dylik trofé men Tragic Idol är i sanning en monumental återkomst av ett fint brittiskt band som uppenbarligen har mycket kvar att ge.