Gammal är ändå äldst

Ett av mina favoritband från åttiotalet är tvivelsutan danska Pretty Maids. Med plattor som Red, Hot And Heavy samt Future World vann de mitt och många andras hjärtan. Klockren klassisk hårdrock med sinnrik känsla för melodier och en oemotståndlig charm var en vinnande formel. Jag såg också bandet live ett par gånger på sent åttiotal och de var magnifika även som liveakt. De gamla, ovan nämnda, skivorna har jag alltid kunnat återvända till. Jag har nog spelat dem, framför allt Red, Hot And Heavy flera hundra gånger utan att tröttna. Åtskilliga är de fester i ungdomens dagar då hela den plattan spelades nonstop och det vevades luftgitarr oavbrutet genom alla låtar. Öl dracks i sekundpauserna mellan spåren. Bakom det ohemult vidriga omslaget dolde sig ett storverk.

Åren gick och jag tappade bort Pretty Maids en aning. De fanns alltid någonstans där i periferin och visst slank det ner en och annan platta i samlingen även under nittiotalet och åren efter, men magin kändes på något vis borta. Ännu ett av alla dessa fantastiska band som tycktes lida av sotdöden. En viss uppryckning kunde skönjas häromåret då albumet Pandemonium såg dagens ljus. Det var då bästa skivan med Pretty Maids sedan åttiotalet.

Nu har det dock hänt något alldeles extra. Motherland är danskarnas nya giv, och det är banne mig det bästa jag hört på oerhört länge. Utan tvekan är det bästa plattan sedan Future World och en av de bästa metalplattorna inom genren på år och dag. Låtar som Mother Of All Lies, Why So Serious, Motherland, Bullet For You och I See Ghosts är bara några exempel på ett på nyfött Pretty Maids. Den stora monsterpjäsen kommer dock sist på albumet. Wasted kvalar utan problem in bland de fem-tio bästa låtarna bandet någonsin gjort. Betänk då att vi talar om en karriär på drygt trettio år och tretton fullängdare. Jag knockas fullständigt och finner mig själv le fånigt vid låtens slut innan jag snabbt med darrande fingrar trycker igång härligheten ännu en gång. Den ack så typiska dansbandshöjningen på slutet framkallar såväl gåshud som lyckorus. Så skapas storverk, mina vänner.

Jag tvekar inte att utnämna Motherland till årets platta redan nu. Visst är det dryga halvåret kvar tills nyårklockorna ljuder, men ska någon skiva slå denna får artisten i fråga närmast slå knut på sig själv och leverera i trans. För er som gillade Pretty Maids tidigare finns inget att tveka över. Övriga kan man bara avundsjukt gratulera, ni har ju något alldeles extra kvar att upptäcka.

Setlistan fylls ständigt på

Nu är så äntligen biljetterna till Bråvalla Festival inköpta. Tre dagar med en spretig blandning artister. Här samsas allt från stenkrossande Stone Sour till DJ-profilen Avicii. Här finns såväl svensk pop i form av Eldkvarn och svenska reggeaartisten Syster Sol. Själv föredrar jag förstås de tunga riffen som dystopiskt kommer att förinta allt lättviktigt motstånd.

Arrangören, tyska Scorpio, har inte gjort någon hemlighet av att de inte önskar någon musikalisk profil på den festival som inom några år förväntas bli den största i Sverige. Det är både bra och dåligt, tycker jag. Som metalhead älskar jag att gå på hårdrockskonserter och festivaldito, men visst kan det absolut finnas en vinst i att få se lite annat också.

Torsdagen är i mitt tycke klart vassast. Då ska giganter som In Flames och Rammstein äntra scenen, och dessförinnan kan man avnjuta akter som Ghost, Airbourne, Mando Diao och inte minst lokala kungarna från Broadway Eldkvarn. Fredagen toppas av Green Day och jag ser även fram mot Stone Sour, Bullet for My Valentine och Neurosis denna dag. Lördagen är svagast om ni frågar mig, men visst ska Parkway Drive och Thåström bli två höjdare.

Sedan är det ju så att när alla övriga artister, som av olika anledningar inte tilldrar sig just mitt intresse, uppträder så finns det ju alltid öltält. Det är en av de stora förtjänsterna med en festival. Att just Bråvallafestivalen dessutom äger rum i min hemstad Norrköping är förstås ett stort plus.