Blod, svett och dårar

Bråvalla Festival i Norrköping fortsätter att fylla på setlistan. Den redan imponerande uppställningen har nu senast adderats av kanadensiska aggressionsrockarna Danko Jones.

Detta svettigt intensiva rockgäng har jag ännu inte sett live så det ska bli ett sant nöje. Enligt samstämmiga uppgifter från initierade så är en konsert med trion något alldeles extra. Deras studioalbum är jag mer uppdaterad på. Ända sedan en jobbarkompis för tiotalet år sedan tipsade om albumet We Sweat Blood har jag med jämna mellanrum återkommit till Danko Jones. Närhelst en rejäl dos ilska av befriande punkig hårdrockskaraktär är behövlig passar dessa gossar som hand i handske. Senaste given Rock And Roll Is Black And Blue är dock ännu ett oskrivet blad, det ska erkännas, men det går ju att ändra på.

Fredagen är dagen då Danko Jones ska lira, och det är också då som setlistan är som mest välfylld. Jag håller fortfarande torsdagen som hetast, men visst kommer Green Day och Stone Sour också att förgylla mellandagen på festivalen.

Återstår att se vad arrangörerna vaskar fram nu i elfte timmen. Med i skrivande stund sju veckor kvar till festivalstart finns ännu tid att med några vassa namn. Framför allt lördagen saknar ett par riktigt bra akter utöver de som redan är listade, men det kanske kommer.

Gammal är inte död

Ibland kan man undra om tiden stått still. Som medelålders farbror tycker jag förstås att det är härligt med alla gamla ungdomsidoler som fortfarande håller på. Givetvis tar jag till mig mycket ny musik, för det kommer många nya och intressanta hårdrockande artister hela tiden. Icke desto mindre är det någon form av trygghet i att en stor del av de band som man lyssnade på som tonåring ännu håller på.

Ja, de kan väl inget annat så de får väl kuska runt och håva in nostalgipengar till pensionen tycker nog många. I vissa fall kan det kanske vara så, för med handen på hjärtat, långt ifrån alla av dessa gamla favoriter håller måttet. Jag väljer dock av hänsyn till berörda att inte nämna några. Andra är nog så vitala och vassa. Jag anser personligen att exempelvis Status Quo fortfarande är fenomenala live och riktigt bra på platta. Rush är enormt bra ännu både live och på skiva. KISS levererar än idag en av de bästa showerna som finns inom hårdrocken, och även en del nytt material håller hög klass. Iron Maiden, som förvisso är snäppet yngre än ovan nämnda, har aldrig varit större - och förmodligen aldrig bättre heller.

Som sagt, man ska inte springa runt med skygglappar och ignorera allt som gjorts efter ens tjugoårsdag - jag känner folk som har den inställningen och det är deras förlust - för det håller en alert och vital att lyssna på nya artister. Tänk också på all fantastisk musik man hade missat. In Flames, Arch Enemy, Within Temptation och Sonata Arctica för att nämna ett litet litet urval.

Det är ändå däremot både befriande och lite lätt underhållande att två av årets skivsläpp är nya givar med Deep Purple och Black Sabbath. Snart kommer en ny platta med Status Quo och Bruce Springsteen frälser fortfarande massorna. Vilket årtionde är det - eller årtusende rentav - man undrar.