Gammal är inte död

Ibland kan man undra om tiden stått still. Som medelålders farbror tycker jag förstås att det är härligt med alla gamla ungdomsidoler som fortfarande håller på. Givetvis tar jag till mig mycket ny musik, för det kommer många nya och intressanta hårdrockande artister hela tiden. Icke desto mindre är det någon form av trygghet i att en stor del av de band som man lyssnade på som tonåring ännu håller på.

Ja, de kan väl inget annat så de får väl kuska runt och håva in nostalgipengar till pensionen tycker nog många. I vissa fall kan det kanske vara så, för med handen på hjärtat, långt ifrån alla av dessa gamla favoriter håller måttet. Jag väljer dock av hänsyn till berörda att inte nämna några. Andra är nog så vitala och vassa. Jag anser personligen att exempelvis Status Quo fortfarande är fenomenala live och riktigt bra på platta. Rush är enormt bra ännu både live och på skiva. KISS levererar än idag en av de bästa showerna som finns inom hårdrocken, och även en del nytt material håller hög klass. Iron Maiden, som förvisso är snäppet yngre än ovan nämnda, har aldrig varit större - och förmodligen aldrig bättre heller.

Som sagt, man ska inte springa runt med skygglappar och ignorera allt som gjorts efter ens tjugoårsdag - jag känner folk som har den inställningen och det är deras förlust - för det håller en alert och vital att lyssna på nya artister. Tänk också på all fantastisk musik man hade missat. In Flames, Arch Enemy, Within Temptation och Sonata Arctica för att nämna ett litet litet urval.

Det är ändå däremot både befriande och lite lätt underhållande att två av årets skivsläpp är nya givar med Deep Purple och Black Sabbath. Snart kommer en ny platta med Status Quo och Bruce Springsteen frälser fortfarande massorna. Vilket årtionde är det - eller årtusende rentav - man undrar.