En legend har talat

I min mission att avhandla otaliga rockbiografier har nu turen kommit legenden Eric Clapton. Hans självbiografi är, som så många andra, oerhört läsvärd. Skillnaden frånen hel del andra är den närmast totala avsaknaden av skandaler. Här ligger fokus på musiken och skapandet av rockkultur. Detta är faktiskt ganska skönt, då jag vid det här laget plöjt metervis med text sprängfull av sex, droger och skandaljagande.

Clapton har ju varit med länge nu, och de artister han träffat eller spelat med är otaliga. Fascinerande läsning med beskrivningar från sextiotalets London bland annat, med berättelser om hur han spelade med Beatles och Rolling Stones samt umgicks med Jimi Hendrix och Bob Dylan.

Sjuttiotalet med drogmissbruk, för visst finns det en del av den varan här också, avhandlas med osminkad realism. Clapton skryter inte med sina förehavanden, utan konstaterar helt enkelt hur det var. Det här är något som genomsyrar hela boken på ett befriande vis. Man behöver inte chocka läsaren i varje kapitel, en karriär som Claptons är nog så intressant för sig själv.

Förlusten av då fyraårige sonen Conor 1991 var förstås oerhört tragisk och det kapitlet i boken är gripande. Clapton tog sig vidare genom sitt musikskapande och låten "Tears In Heaven" är ju tillsammans med exempelvis "Layla" något av det bästa han gjort.

Alla musikintresserade bör givetvis läsa den här boken. Sakligt och informativt guidar denne legendar läsaren genom sitt liv och sin karriär. Mycket läsvärt och intressant från en av de stora rockmusikerna.

Nördigt intressant och upplysande

Såg dokumentären om Pink Floyds suveräna album "Wish You Were Here" härförleden, jag fullkomligt älskar program eller filmer av det här slaget. Onekligen är målgruppen nördar som jag själv, då det handlar om fördjupning och oftast kräver en viss förhandskunskap.

Nämnda platta håller jag högt i Pink Floyds diskografi. Som efterföljare till monstret "Dark Side Of The Moon" hade man mycket att leva upp till, men som man levererade. Inledande hyllningen till grundaren och forne frontfiguren Syd Barrett "Shine On You Crazy Diamond" är tvivelsutan bland det allra bästa man gjort tillsammans med titelspåret "Wish You Were Here".

Jag har läst biografier om bandet, och har mer och mer insett hur mycket just Syd Barrett betytt för Pink Floyd genom åren. Trots att han bara är med bandets debutalbum "The Piper At The Gates of Dawn" så är hans inflytande fortfarande monumentalt. Jag tycker att Pink Floyds musik rent krasst är ganska utflippad och väl flummig fram till "Meddle" eller möjligen "Atom Heart Mother", men jag har full respekt för att man aldrig hade blivit de giganter som man blev utan den sinnesvide Barrett.

Droger i ohälsosamma mängder, som dessutom orsakade en mental sjukdom gjorde Barrett omöjlig, men medförde att Pink Floyd rent musikaliskt - i min värld - blev oerhört mycket bättre.
Man pratar mycket om Syd Barrett i dokumentären, och historien om när han helt plötsligt stod inne i Abbey Road-studion - mitt under brinnande skivinspelning - är både tragisk och omskakande.

Nåväl, dokumentären är högklassig, precis som plattan den handlar om, så det är bara att försöka de den om ni inte gjort det. Underbar musikhistoria för nördar.

Brittisk hysteri i överljudsfart

Att lyssna på brittiska Dragonforce är som att sätta sig i en vindtunnel utan någon som helst möjlighet att komma undan i lä. Det är plattan i mattan i hundraåttio från första sekund utan andhämtning. Nu handlar det inte om något dödsmangel med stenkrossarambitioner utan om en variant av power metal uppvriden till ett hysteriskt tempo. Melodiöst så det förslår, trots hastigheten. Jag älskar det.

Nya plattan "The Power Within" är inget undantag från formeln. Man har bytt ut sångaren ZP Theart mot Oxfords-bördiga mistluren Marc Hudson och det var i sanning inget nerköp. Även om föregångaren var riktigt vass, så är nog nuvarande stämbandsbändaren snäppet bättre.

Förutom det oklanderliga låtskrivandet så imponeras åtminstone jag mest av hur i hela friden gossarna klarar av att hantera sina instrument i det tempot och i såpass långa låtar som Dragonforce ofta har. Det är inte helt ovanligt att kompositionerna klockar in på mellan sju och tio minuter. Herman Li och Sam Totman måste ha någon gen som gör att de kan plocka runt fingrarna längs gitarrhalsen i ett så furiöst tempo, och som den trummis jag själv är så begriper inte jag hur Dave Mackintosh kan spela så snabbt utan att kroppsdelarna helt sonika lossnar från sina fästen.

Nu är jag den förste att medge att det också gäller att ha känsla och inte bara vara snabb, det är ju en debatt som en viss Yngwie Malmsteen ständigt får utkämpa, men även i det här fallet kombineras de båda kompetenserna ypperligt. Kvalitet är ordet för dagen.

Pretty Maids kämpar på

Jag upptäckte Pretty Maids i mitten av åttiotalet. Först såg jag dem som förband till Black Sabbath 1983 på Hovet i Stockholm och då var de tämligen slätstrukna. Sedan släppte de plattan "Red, Hot And Heavy" som bakom sitt ohemult vidrigt fula omslag innehöll en klockren klassiker med låtar som än i dag alla avnjuts med stor behållning. Otaliga är de fester då luftgitarren vevats till plattan från start till mål, om än för ganska många år sedan nu.

Efter det gav man ut en hel rad med habila album som höll hög klass, och nästa gång jag såg dem på Monsters Of Rock i Oslo 1987 var de en gedigen liveakt.

Åren har gått och jag har haft dem med i periferin hela tiden utan att aktivt lyssna in på alla plattor. Av en slump började jag häromdagen spisa senaste studiogiven "Pandemonium" och sannerligen om bandet går en ny vår till mötes, för skivan är högklassig. Ronnie Atkins raspiga röst är fortfarande intakt, och trots ett antal medlemsbyten är fortfarande spelmotorn Ken Hammer med vilket borgar för kvalitet.

Tvivelsutan är det här bästa plattan Pretty Maids släppt på många år och den ger goda vibrationer inför bandets framtida karriär.