Danko Jones på Dynamo

Glappkäftade motormunnen Danko Jones gästade Norrköping och klubben Dynamo för några dagar sedan. Självfallet var undertecknad på plats och förväntningarna efter trions överkörning på Bråvalla Festival i somras var stora. Vi hade en liten upptaktsträff hemma innan konserten där några läskande Staropramen delades mellan mig och min gode vän Staffan. Gamla minnen och anekdoter dissekerades och tiden gick så där fort som den tenderar att göra då man har trevligt. Snart var det dags att bege sig till konsertarenan tvärs över gatan.
Efter en promenad på cirka 30 sekunder var vi framme. Smidigt att bo centralt i stan ibland. Förbandet  Bombus hade hunnit fram till sina två sista låtar när vi klev in i lokalen. För min del räckte det för inte gjorde de något större intryck på mig.
Nåväl, efter en behagligt kort paus gjorde så den kanadensiska trion entré på scenen och lade plattan i mattan från första ackordet. Frontmannen och tillika bandnamnsgivaren Danko Jones är på sitt sätt ett unikum. Det är i sanning imponerande hur man kan traktera en sexträngare så intensivt samtidigt som man sjunger. Det är solo och komp på samma gång och därtill en i sammanhanget perfekt vokalinsats.

Dessutom har ju herr Jones med sig två musiker i världsklass. John Calabrese på bas och Atom Willard på trummor lirar som om deras liv hängde på det och när sedan Danko själv kryddar anrättningen med synnerligen underhållande mellansnack är åtminstone jag golvad.

Tiden gick vansinnigt fort och helt plötsligt var det slut. En total genomkörare som inte lämnade någon oberörd var över. Än en gång hade den dynamiska trion rullat ut de musikaliska bombmattorna och inte tagit några fångar. Giget på Bråvalla var möjligen strået vassare, men det är verkligen ett race in på mållinjen. Låtar som I Think Bad Thoughts, Legs, First Date och Had Enough står emot alla attacker och mycket nöjda gick vi de trettio sekunderna hem efter ett mycket lyckat konsertbesök. Nu laddar vi om för Motörhead i mars, vilket i skrivande stund är nästa konsertgig på agendan.

Sweden Rock tar form

Nästa års Sweden Rock Festival tar sakta form och fler band blir klara varje dag känns det som. Även om det finns många högoktaniga artister signade känns ändå festivalen för min personliga del lite mer ljummen än årets veritabla kanonad av världsklass och kvalitet.

Phenomena skulle absolut vara en pulshöjare, liksom Alice Cooper och kontraktshöjdaren Black Sabbath förstås. De två sistnämnda har jag sett göra superkonserter så visst hade det varit givande. Å andra sidan finns alltid en risk att ett gott intryck och fint minne naggas i kanten av ett nytt konsertbesök.

Bland de övriga artisterna är Arch Enemy, The Rods, Uriah Heep, Y & T och Magnum kanske de hetaste namnen för mig. Återstår att se huruvida det de facto blir en tripp till Blekinges kustpärla. Det är mycket parametrar som ska klaffa, men med tanke på den höga trivselfaktorn och att det säkerligen tillkommer ett antal högintressanta artister så är det väl bara att avvakta och se.

Vi har ju en festival i närområdet också, Bråvalla Festival, men de har ännu inte släppt några akter. Man får väl hoppas på att de växlar in på hårdrocksspåret minst lika mycket som i år för då kommer jag att ta mig dit utan tvekan.

Danko Jones och Motorhead

Fast man nu flyttat hem till Norrköping från Göteborg finns ändå ett konsertutbud. Då menar jag inte bara den korta resan vi har upp till huvudstaden med dess utbud utan det som de facto erbjuds i närområdet. Förutom tidigare nämnda gig med Pretty Maids i grannkommunen vankas det nu storfrämmande tvärs över gatan - faktiskt - från min centralt belägna lägenhet. Kanadensiska krutdurken Danko Jones gästar rockklubben Dynamo som har sina lokaler rakt över gatan från mig. En promenad på trettio sekunder och vi är där. Recension kommer givetvis, chanserna till en fantastisk kväll är goda då konserten på Bråvalla var enorm.

Motörhead med förbandet Saxon var klara för Linköping i December. Enda Sverigespelningen hade man givetvis biljetter till, men då Lemmy fortfarande inte återhämtat sig från vad det nu var som egentligen drabbade honom sköts konserten upp. Nu är nytt datum spikat till åttonde mars och köpta biljetter gäller. Bara att ladda om således, en dubbeluppsättning med dessa två urbrittiska - ja, jag vet att Mikkey Dee är svensk - vapendragare måste ju bevistas och den som väntar på något gott...

En dubbelcombo med klass

Var i grannstaden Linköping häromveckan och avnjöt danska Pretty Maids när de intog scenen hos den nystartade rockklubben Hell Yeah Rock Club.

Förbandet var denna kväll lika viktigt för oss. Finspångsbördiga Dawn Of Silence må vara ett av hårdrocks-Sveriges bäst bevarade hemlighet, och jag vet nästan inget band som är värt ett genombrott mer än dem. Frontade av gudomliga sångaren Patrik Johansson - även vokalist i Bloodbound - levererar bandet en klanderfri hårdrock nedärvd från klassiskt åttiotal med giganter som Judas Priest och kanske främsta influensen Iron Maiden. Jag har träffat och intervjuat grabbarna och mer jordnära och trevliga rockers är svårt att finna. Enda bakslaget var måhända att konserten var något kort, den klockade in på knappa fyrtio minuter vilket kändes snålt även för ett förband.

Pretty Maids såg vi senast på Skogsröjet i somras och de kan med sin rutin och högoktaniga back-katalog konsten att leverera en show. Scenen var så liten att när basisten tog två steg till vänster klev han in i trumsetet och backdropen visandes bandets senaste giv var beskuren till knappt halv storlek. All heder åt bandet som röjde och såg ut att må gott. Ronnie Atkins röst är fortfarande en av hårdrockens mest skönt raspiga och med en ny skiva som kan vara deras bästa sedan mitten på åttiotalet har man många år kvar i branschen får man hoppas. En kväll att minnas och på pendeltåget hem till Norrköping så kunde vi se tillbaka på en trivsam afton med gediget bra hårdrock utförd på bästa tänkbara vis.

Bästa bandet just då

Var som vanligt ute och luftade min medelålderskropp häromdagen. Jag försöker löpträna varje dag och det är en härlig avkoppling.
Just denna dag sken solen, löpträningen gick bra - jag hade till och med ett schysst löpsteg - och i min musikspelare som förstås är lika omistlig som löparskorna fanns denna dag Within Temptation. Närmare bestämt senaste plattan The Unforgiving.

Jag vet inte vad det är, men ibland är allt bara så perfekt. Nästa gång kan det vara Iron Maiden eller Megadeth. Det kan vara Status Quo eller Slipknot. Just denna dag, när planeterna stod rätt, allt kändes lätt och kilometerna försvann under fötterna, just denna dag var just Within Temptation bästa bandet i världen. Just där, just då var The Unforgiving världens bästa platta. Ville bara delge er en ögonblicksskildring från min verklighet.

Skönsjungande damer som imponerar

Har nyligen upptäckt det eminenta bandet Halestorm. Frontade av en kvinna med stor karisma och en sångröst som knäcker det mesta uppbackad av tre musikaliskt kompetenta herrar är detta amerikanska band fullständigt briljanta.

Med en skön blandning av klassisk hårdrock nedplöjd i fåran av amerikansk åttiotals-AOR och ett stänk country därtill så har man mejslat in en nisch som tilltalar mig mycket.
Den gamla ikonen Pat Benatar kommer fram i tankarna när man ser och hör sångerskan Lizzy Hale och jag kan bara varmt rekommendera ett besök på exempelvis Spotify och där avnjuta spår som I Miss The Misery och Here's To Us.

Det något snåriga namnet Orianthi bärs av en annan nyupptäckt favorit. Jag såg henne första gången på Skogsröjet i Rejmyre förra året, då som gitarrist i Alice Coopers band. Med sin totala scennärvaro imponerade hon med ett klanderfritt och suveränt strängbändande. Med ett förflutet hos nämnda Alice Cooper men också inhopp tillsammans med giganter som Carlos Santana, ZZ Top, Prince och Steve Vai inser man potentialen hos denna australiensiska. Hon var engagerad i de femtio konserterna Michael Jackson skulle uppföra på O2 Arena i London, så visst är hon ett eftertraktat namn inom branschen.

Nu har jag, åter via Spotify, upptäckt hennes soloverk och de imponerar också. Med en dragning mot skate-hållet, liknande Avril Lavigne fast med lite mer metalliska undertoner, fastnar musiken i mitt medvetande och jag finner mig själv trummande mot bordsskivan i takt med musiken. Tjejen kan både lira gitarr som en hel karl - ursäkta genusperspektivet - och sjunga med den äran. Rekommenderas förstås varmt av yours truly.