Har nyligen upptäckt det eminenta bandet Halestorm. Frontade av en kvinna med stor karisma och en sångröst som knäcker det mesta uppbackad av tre musikaliskt kompetenta herrar är detta amerikanska band fullständigt briljanta.
Med en skön blandning av klassisk hårdrock nedplöjd i fåran av amerikansk åttiotals-AOR och ett stänk country därtill så har man mejslat in en nisch som tilltalar mig mycket.
Den gamla ikonen Pat Benatar kommer fram i tankarna när man ser och hör sångerskan Lizzy Hale och jag kan bara varmt rekommendera ett besök på exempelvis Spotify och där avnjuta spår som I Miss The Misery och Here's To Us.
Det något snåriga namnet Orianthi bärs av en annan nyupptäckt favorit. Jag såg henne första gången på Skogsröjet i Rejmyre förra året, då som gitarrist i Alice Coopers band. Med sin totala scennärvaro imponerade hon med ett klanderfritt och suveränt strängbändande. Med ett förflutet hos nämnda Alice Cooper men också inhopp tillsammans med giganter som Carlos Santana, ZZ Top, Prince och Steve Vai inser man potentialen hos denna australiensiska. Hon var engagerad i de femtio konserterna Michael Jackson skulle uppföra på O2 Arena i London, så visst är hon ett eftertraktat namn inom branschen.
Nu har jag, åter via Spotify, upptäckt hennes soloverk och de imponerar också. Med en dragning mot skate-hållet, liknande Avril Lavigne fast med lite mer metalliska undertoner, fastnar musiken i mitt medvetande och jag finner mig själv trummande mot bordsskivan i takt med musiken. Tjejen kan både lira gitarr som en hel karl - ursäkta genusperspektivet - och sjunga med den äran. Rekommenderas förstås varmt av yours truly.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar