Clockwork Angels äntligen här

Allas våra favoritkanadensare har äntligen släppt sitt nya album. Fem år efter förra given kommer nu Rush nya platta "Clockwork Angels" och spänningen är olidlig. Jag har i skrivande stund ännu inte hört det förmodade mästerverket, men något säger mig att det kan vara årets platta vi talar om här.

Rush är sina bästa stunder världens bästa band - så är det bara - och deras förehavanden under senare år har varit det mest vitala sedan storhetstiden för dryga trettio år sedan. Förväntningarna är med rätta rejält uppskruvade, och efter vad jag läst på otaliga sajter så är de berättigade.

Förr köpte man i stort sett allt av intresse när det kom ut. Jag minns när jag var i tjugoårsåldern och kunde gå in till valfri skivnasare och köpa ett par skivor bara på de schyssta omslagen - och lyckas med att helt plötsligt vara lycklig ägare till smärre mästerverk. Beställningslistorna till Ginza eller numera saligen insomnade LP-fyndet var ohälsosamt långa och grävde djupa hål i finansreserverna.

Numera är man av olika anledningar mer selektiv i sina inköp. Det handlar inte om att utbudet minskat, utan givetvis om den digitala revolutionen. Även jag utnyttjar dessa möjligheter förstås, men det är ändå inget som går upp mot den äkta varan. När vissa album släpps känns det helt rätt att köpa dem. Först vill man stödja artisten givetvis, och sedan är en fil på datorn i sanningens namn rejält trist jämfört med det fysiska mediet.

Rush är absolut ett av de band som inhandlas "the old fashioned way". Det gäller förstås också nya given, och jag får ta och bege mig till skivaffären snarast (ja, vi har några kvar här i Göteborg faktiskt) och inhandla vad som måste betraktas som ett absolut måste.

Inflation i rockande alkohol

I takt med minskad skivförsäljning har artisterna sökt nya vägar för att försörja sig. I början bedrev både skivbolag och många av deras klienter en fåfäng kamp mot digitala revolutionen. Metallicas rättsliga strid med Napster är väl det mest tydliga och fåniga exemplet. Snacka om att rasera sina fans respekt.

Till slut insåg även bolag och artister att man inte kan stoppa utvecklingen, utan det gäller att följa den och anpassa sig. Därför finns allt mer musik - dock inte allt - att köpa som downloads eller att streama. Jag tycker själv i och för sig att det är lite småtråkigt. Redan när vinylskivan dog sotdöden försvann också lite av tjusningen. Skivmässor blev mindre intressanta och CD-formatets lilla texthäften och omslag var ju chanslösa mot LP-skivans konstverk och textblad.
Nu är ju vinylen åter tillbaka om än i mindre utgåvor, men gamla tider kommer aldrig igen.

Den tydligaste direkta konsekvensen av utvecklingen är ju, som jag skrivit om tidigare, den enormt ökade mängden konserter. Alla är ute på vägarna, band hittar länder de aldrig besökt eller inte varit i på många år, och det är ju bara att glädjas åt förstås.

En annan effekt är den ökade försäljningen av merchandise.Det finns hur mycket som helst att handla med favoritartistens logga eller symboler. Allt från babynappar till skinnrockar finns att lägga pengarna på. En av de tydligaste trenderna finns ändå på Systembolaget (eller i affären för de som inte bor i Sverige). AC/DC, Slayer, KISS, Rolling Stones, Kent (usch) och Motörhead, för att nämna några, har alla lanserat egna viner. De sistnämnda har också haft den goda smaken att släppa en egen vodka också. (Att de även lanserat snus lämnar jag som tobaksantagonist därhän). Dessutom har ju Sammy Hagar en egen tequila som bekant, men han är ju mer seriös då Cabo Wabo som den heter ägs av mannen själv och tillverkningen sker i hans egna bolags regi.

Jag som inte dricker vin mer än i absolut nödvärn har länge undrat när första ölen ska komma. Nu är det här, och inte helt oväntat står de båda Sverigevännerna KISS och Motörhead för det. Lite ironiskt är det ändå att just KISS lanserat både vin och öl då i alla fall Gene Simmons är helnykterist, men i mammons namn kan man bortse från sådana petitesser. "Bastards lager" är det tjusiga namnet på Motörheads bira, sannolikt döpt efter ett av deras bästa album, och precis som med vinerna är förmodligen namnet ballare än själva innehållet. Något som säkert även gäller KISS-lagern "Destroyer".

Strunt samma, jag tycker det var på tiden att det kom även öl, då vin i ärlighetens namn inte är särskilt mycket metal, utan mera Volvo och radhus. Visst inser jag också att det här mest handlar om att dryga ut inkomsten, men vem är jag att klaga när ikonen Lemmy och affärsmannen Gene äntligen visar vilken dryck - förutom Jack Daniels möjligen - som passar bäst till hårdrock. Skål.

Aftonbladet Hårdrock här igen

Aftonbladet har väckt till liv sin hårdrocksbilaga igen. De släppte ett par nummer förra året innan den helt plötsligt försvann. Orsaken till att man nu återigen bestämt sig för att ge ut bilagan igen vet förstås inte yours truly, men visst är det ganska kul.

Tidningen är förvisso inget omistligt för en någorlunda insatt metalhead. En del gammal skåpmat vevas igen. Bland annat gör man ett stort reportage om Mötley Crües famösa skaldjurskryssning i Stockholms skärgård 1984, och den storyn har man läst ett antal gånger. Ett annat självmål är uppräkningen av de femtio bästa gitarristerna inom hårdrocken. Det står för all del i artikeln att det är subjektivt och kommer att skapa viss debatt, men hur sjutton kan man sätta hattmakaren Slash först på en sådan lista. Framför giganter och fantomer som Jimmy Page, Ritchie Blackmore och Eddie Van Halen? Kom igen.

Å andra sidan innehåller blaskan en hel del intressant material, som krönikor och turnéreportage. Priset är ju dessutom humant. Den kan ju aldrig konkurrera med högoktaniga tidningar som Sweden Rock och Close Up, men det är nog inte tanken.

Man måste ju också glädja sig åt att när man bemödar sig att ge ut en bilaga som behandlar en särskild musikgenre, så väljer man hårdrock. Vackert så, tänk om man istället gett ut en bilaga om rave eller techno, exempelvis. Hemska tanke. Tvivelsutan är det så att den hårda rocken har betydligt fler anhängare än mainstreammedia vill kännas vid. För visst är det så, att Aftonbladet ger ju inte ut denna bilaga enbart för att det är kul. Man vill ju tjäna lite pengar på affären också. Så, vad väntar ni på? Ut och stödköp denna kulturgärning ni också.

Filmen Rock Of Ages

Som bekant har det både i bland annat London och New York satts upp en musikal benämnd "Rock Of Ages" under några år nu. En sedvanlig och banal historia kring ung kärlek som man försökt göra lite farlig genom att bygga upp storyn med hjälp av hårdrock. Nu är inte rocken så där väldigt hård, utan det handlar om glamrock och AOR av amerikanskt snitt. Inget fel i det egentligen - dessa genrer har en hel del matnyttigt -   och jag förstår att en musikal med grindcore och trashmetal vore dödsdömd på Broadway eller i West End.

Jag har själv inte sett musikalen, det har istället blivit några varv på "We Will Rock You" när jag varit i London, så jag kan inte bedöma hur den är. Den kan vara dötrist och långtråkig och...alldeles, alldeles underbar.
Däremot blir man en smula tveksam när historien nu kommer på vita duken med Tom Cruise i en bärande roll som rockstjärna. Än en gång, Tom Cruise har gjort mycket bra (faktiskt) och är ibland oförtjänt bespottad, men jag tvivlar ändå på honom i rollen och på filmen i helhet.

Efter att ha läst en del på initierade sajter så är det väl inget Oscarsmaterial, men likväl finns det nog en del underhållande scener och personligheter för alla oss rockers. Det kan ju för all del vara underhållande att se Alec Baldwin i metalfrilla och dito beklädnad och har man lite självdistans till sin egen fäbless för hård rock kan man nog le lite i mjugg emellanåt.

Kanske inte en film att jaga premiärbiljetter till, men en regnig sommardag (tro mig, de finns) eller som en underhållande stund hemma i soffan då spektaklet släppts på DVD kan ju fungera. Jag tror dock att filmen hade vunnit på att få med några autentiska artister från musikvärlden, men så är tyvärr inte fallet.

Röja skog i Rejmyre

Står i begrepp att införskaffa trenne biljetter till en liten halvobskyr metalfestival i augusti. I de djupa (nåja) skogarna några mil utanför Norrköping återfinns nämligen Skogsröjet i Rejmyre sedan några år tillbaka.

Efter en blygsam start 2006 har man växt i storlek och gått från att vara en endagshistoria till att bli en tvådagarsfestival. Även medverkande bands dignitet har växt med åren och denna sommar har man överträffat sig själva.

Förutom akter som Unisonic, Testament och de alltid lika underhållande gamängerna Anvil har man lyckats knyta till sig mannen, myten, legenden Alice Cooper. Det är sannerligen inte dåligt att signa denna gigant till en i sammanhanget liten festival med ett utanför Östergötland närmast okänt renommé.


Det blir en alldeles ypperlig liten semestertripp hem till Norrköping som snyggt kombineras med Skogsröjet. Jag ser redan fram mot att se hur den gode Vincent Furnier (aka Alice Cooper) ska fajtas inte bara mot elakingar som vill giljotinera honom på scenen utan också med östgötska mygg i en skog där ingen kan höra dig skrika.

Biografi om Bruce Dickinson

Jag fortsätter med oförtruten envishet att avhandla biografier på löpande band. Knappt hade Patrik Sjöbergs bok lagts upp på hyllan innan Joe Shoomans biografi om Iron Maidens frontman Bruce Dickinson tagits ner från densamma.

Först ska sägas att boken inte är en officiell biografi, vilket innebär att varken Bruce själv eller någon annan i Iron Maiden uttalat sig specifikt för monsieur Shooman. Detta behöver inte betyda att verket i sig blir mindre läsvärt, även om relevansen i vissa avseenden förstås blir en smula lidande. Det är ju alltid mer genuint om huvudpersonen själv är delaktig i boken, än om - som i detta fall - man hänvisar till andra biografiska utgivningar.

Oavsett detta är boken absolut läsvärd. Textmässigt flyter det på bra och glimten i ögat återfinns på typiskt brittiskt manér. Man behöver inte vara ett tvättäkta fan av Iron Maiden eller Bruce Dickinson för att uppskatta boken. Inblicken som ges i det samhälleliga och musikaliska klimatet i England under sent sjuttiotal och tidigt åttiotal är nog så intressant för gemene man. När man sedermera når de stora stunderna i Dickinsons karriär är det även här såpass medryckande att alla med fäbless för rockrelaterad nutidshistoria får sitt lystmäte. Sedan är det förstås så att de redan invigda måhända finner den största behållningen av boken om svärdfäktaren tillika piloten tillika rockstjärnan Bruce Dickinson.

Det är inte slut i och med att jag läser ut den här boken. I min bokhylla väntar åtskilligt fler biografier. Bland annat böcker om och av Eric Clapton, Slash, Led Zeppelin och Nikki Sixx. För att nämna några.

Mitt fokus när det gäller läsning ligger absolut för tillfället på biografier, jag finner helt enkelt den typen av litteratur fascinerande och intressant. Tur då att det finns så många att välja på - ett veritabelt smörgåsbord av livsöden som väntar på sondering och analys.