Först ska sägas att boken inte är en officiell biografi, vilket innebär att varken Bruce själv eller någon annan i Iron Maiden uttalat sig specifikt för monsieur Shooman. Detta behöver inte betyda att verket i sig blir mindre läsvärt, även om relevansen i vissa avseenden förstås blir en smula lidande. Det är ju alltid mer genuint om huvudpersonen själv är delaktig i boken, än om - som i detta fall - man hänvisar till andra biografiska utgivningar.
Oavsett detta är boken absolut läsvärd. Textmässigt flyter det på bra och glimten i ögat återfinns på typiskt brittiskt manér. Man behöver inte vara ett tvättäkta fan av Iron Maiden eller Bruce Dickinson för att uppskatta boken. Inblicken som ges i det samhälleliga och musikaliska klimatet i England under sent sjuttiotal och tidigt åttiotal är nog så intressant för gemene man. När man sedermera når de stora stunderna i Dickinsons karriär är det även här såpass medryckande att alla med fäbless för rockrelaterad nutidshistoria får sitt lystmäte. Sedan är det förstås så att de redan invigda måhända finner den största behållningen av boken om svärdfäktaren tillika piloten tillika rockstjärnan Bruce Dickinson.
Det är inte slut i och med att jag läser ut den här boken. I min bokhylla väntar åtskilligt fler biografier. Bland annat böcker om och av Eric Clapton, Slash, Led Zeppelin och Nikki Sixx. För att nämna några.
Mitt fokus när det gäller läsning ligger absolut för tillfället på biografier, jag finner helt enkelt den typen av litteratur fascinerande och intressant. Tur då att det finns så många att välja på - ett veritabelt smörgåsbord av livsöden som väntar på sondering och analys.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar