Pretty Maids kämpar på

Jag upptäckte Pretty Maids i mitten av åttiotalet. Först såg jag dem som förband till Black Sabbath 1983 på Hovet i Stockholm och då var de tämligen slätstrukna. Sedan släppte de plattan "Red, Hot And Heavy" som bakom sitt ohemult vidrigt fula omslag innehöll en klockren klassiker med låtar som än i dag alla avnjuts med stor behållning. Otaliga är de fester då luftgitarren vevats till plattan från start till mål, om än för ganska många år sedan nu.

Efter det gav man ut en hel rad med habila album som höll hög klass, och nästa gång jag såg dem på Monsters Of Rock i Oslo 1987 var de en gedigen liveakt.

Åren har gått och jag har haft dem med i periferin hela tiden utan att aktivt lyssna in på alla plattor. Av en slump började jag häromdagen spisa senaste studiogiven "Pandemonium" och sannerligen om bandet går en ny vår till mötes, för skivan är högklassig. Ronnie Atkins raspiga röst är fortfarande intakt, och trots ett antal medlemsbyten är fortfarande spelmotorn Ken Hammer med vilket borgar för kvalitet.

Tvivelsutan är det här bästa plattan Pretty Maids släppt på många år och den ger goda vibrationer inför bandets framtida karriär.