Brittisk hysteri i överljudsfart

Att lyssna på brittiska Dragonforce är som att sätta sig i en vindtunnel utan någon som helst möjlighet att komma undan i lä. Det är plattan i mattan i hundraåttio från första sekund utan andhämtning. Nu handlar det inte om något dödsmangel med stenkrossarambitioner utan om en variant av power metal uppvriden till ett hysteriskt tempo. Melodiöst så det förslår, trots hastigheten. Jag älskar det.

Nya plattan "The Power Within" är inget undantag från formeln. Man har bytt ut sångaren ZP Theart mot Oxfords-bördiga mistluren Marc Hudson och det var i sanning inget nerköp. Även om föregångaren var riktigt vass, så är nog nuvarande stämbandsbändaren snäppet bättre.

Förutom det oklanderliga låtskrivandet så imponeras åtminstone jag mest av hur i hela friden gossarna klarar av att hantera sina instrument i det tempot och i såpass långa låtar som Dragonforce ofta har. Det är inte helt ovanligt att kompositionerna klockar in på mellan sju och tio minuter. Herman Li och Sam Totman måste ha någon gen som gör att de kan plocka runt fingrarna längs gitarrhalsen i ett så furiöst tempo, och som den trummis jag själv är så begriper inte jag hur Dave Mackintosh kan spela så snabbt utan att kroppsdelarna helt sonika lossnar från sina fästen.

Nu är jag den förste att medge att det också gäller att ha känsla och inte bara vara snabb, det är ju en debatt som en viss Yngwie Malmsteen ständigt får utkämpa, men även i det här fallet kombineras de båda kompetenserna ypperligt. Kvalitet är ordet för dagen.