Dyster framtid

Just hemkommen från ännu en i övrigt sagolik London-resa kan jag med vissa depressiva känsloinslag konstatera att mina farhågor var till viss del rätta. Bastiljonen HMV skakar vekligen i sina grundvalar. Från att ha varit ett flertal varuhus i centrala London, samt ett otal ute i brittiska kungadömet, är man på väg mot en rejäl rekonstruktion.

Av de 66 butiker man flaggat för ska läggas ner så tillhör exempelvis den stora vid Piccadilly Circus dem. Ännu verkar Oxford Streets representant klara sig, men frågan är hur länge. Det var smärtsamt uppenbart att något var på gång. Jag har aldrig varit om något så urplockat sortiment på HMV, och personalen bad ofta om ursäkt för det briställiga utbudet. Vad jag förstår så ska man fylla på lagren igen i de butiker som ska få en sista chans under galgen, men det känns som konstgjord andning.
Lägger HMV ner så lägger alla skivbutiker ner, så är det bara.

Jag förbannar den digitala utvecklingens baksida. Jag tycker det är skittrist att hämta hem små ettor och nollor från nätet och att enbart lyssna via - förvisso smidiga - Spotify är också tveeggat. Dessvärre är det bara att inse att inom fem-tio år finns nog inga fysiska butiker kvar att handla musik i. Nätbutiker för film, musik och spel kommer nog att leva något längre men frågan är hur länge.

Artister turnérar livet ur sig och kränger allt från t-shirts till egna kakor för att överleva. Folk gnäller över att få betala knappa hundringen för att komma åt miljontals låtar på Spotify. Jag fattar inte vad som sker.
Kalla mig bakåtsträvare - det är jag antagligen - men det måste väl ändå betyda något när den unga generationen återupptäcker vinylplattan. En liten strimma hopp om sunt förnuft kanske.