Vi startade med en skön upptakt hemma med mat och dryck innan vi begav oss till arenan. Eftersom förband är en styggelse hade vi hållit oss på hemmaplan en bra stund efter utsatt konsertstart. Det visade sig vara ett smart drag, för lagom då jackor var avhängda och vi var på plats så startade huvudakten sitt gig.
Numerären inne i lokalen var förvånande liten. Det kan inte ha varit mer än ca femhundra personer där inne, vilket skapade ett lätt ödsligt intryck. Själv är jag dessutom ingen inbiten anhängare av Kamelot och jag hade svårt att få till rätt stämningskänsla denna afton. Bandet uppträdde habilt och ljudnivån var förnämligt behaglig, men jag fann det hela tämligen ljumt.
Nye svenske sångaren Tommy Karevik är en lika bra stämbandsvirtuos som sin föregångare Roy Khan, därom råder ingen tvekan, men som frontfigur för ett hårdrocksband är han alldeles för snäll och timid. En sångare och frontman ska komma in och äga scenen. Goda exempel är Freddie Mercury och Ozzy Osbourne. Nu lirar inte Kamelot i den divisionen, men kombinationen blyg sångare och undermålig ljustekniker gjorde inte jobbet lättare.
Hade jag varit stort fan av Kamelot hade jag säkerligen varit nöjd med spelningen, det förstod jag av mitt konsertsällskap och jag ska väl egentligen inte anmärka på ett band som jag inte följer minituöst. Kvällen var trevlig och en konsert är ju aldrig fel. Gott så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar