Årskrönika 2011 del 2

Del två av min ödmjukt sammanställda årskrönika behandlar de fysiska media som betecknas skivor, filmer och böcker. När det gäller nya plattor så vaskades några guldkorn fram. "The Unforgiven" är i mitt tycke holländska Within Temptations bästa giv hittills. Egentligen inte ett enda utfyllnadsspår tyder på styrka, och finska Nightwish som befann sig i brygga inför sitt skivsläpp kunde inte matcha fullt ut. Deras "Imaginaerum" är bra, bitvis fantastisk, men ändå steget efter.

I genren klassiska hårdrocksband återfinns främst två vinnare. Saxons "Call To Arms" visar att de vitala engelsmännen har mycket kvar att ge, och det pånyttfödda kultgänget Anvil överraskade med "Juggernaut Of Justice", tvivelsutan deras bästa platta - därtill en välfötjänt revansch på alla belackare.

I det hårdare segmentet regerar två akter. In Flames byggde om sin profil med ett något omstrukturerat sound och resultatet "Sounds From A Playground Fading" blev deras bästa giv hittills tillsammans med "Come Clarity". Strax innan levererade tyska taggtrådsstrupen Angela Gossow och hennes svenska combo Arch Enemy en käftsmäll som imponerade stort. "Khaos Legions" innehåller flera sagolika komopsitioner, och framför allt den magnifika "No Gods, No Masters" kan absolut vara årets låt. Aggression och ömhet i en sällsamt vacker symbios.

Bland många eminenta musikdokumentärer som getts ut genom åren, kvalificerar sig två från detta år lätt in i finrummet. Alltid kvalitetstrogna BBC:s "The Days Of Our Life" om giganterna Queen var så bra att ord saknas. Djuplodande och sevärt, och slutscenerna när man får se Freddie Mercurys sista tid i livet är så gripande att ett hjärta av sten hade smält som smör i Sahara. Ett måste för alla som anser sig vara musikintresserade.

"Beyond The Lighted Stage" om och med kanadensiska monstertrion Rush är också något av det bästa jag någonsin sett i genren. Att en dokumentär om ett band som är så genuint trevliga och kliniskt fria från skandaler kan vara så intressant tyder på klass och integritet.

När det gäller det skrivna ordet får jag nog fuska en smula. Ett par av de böcker jag läst under året är de facto utgivna innan 2011. Ozzys biografi "I Am Ozzy" är något av det mest underhållande jag läst, medan Keith Richards motsvarighet "Livet" inte riktigt levde upp till de högt ställda förväntningarna. Oerhört välskriven och bitvis intressant, men alltför stort fokus på droger och en kass relation till Mick Jagger drar ner betyget en smula.

"Access All Areas" av Anders Tegnér är utgiven i år, och den har jag skrivit om tidigare. Mycket underhållande och informativ, att skrivspråket tangerar veckotidningsnivå kan man faktiskt leva med.
Kee Marcellos nyligen utgivna självbiografi "Rockstjärnan Gud Glömde" har jag ej hunnit läsa ännu, inte heller Sammy Hagars "Red" eller Tony Iommis "Iron Man", så dessa kanske hamnar i nästa årskrönika - vilket väl vore logiskt, antar jag.