Årskrönika 2011 del 1

2011 ska snart förpassas till historien, och givet är då att en krönika sammanställs innan tolvslaget för evigt avslutar året. Jag har valt att dela upp densamma på två, en om konserter och en om media som skivor, filmer och böcker. Först ut till dissekering är evenemangskalendern.

Det har varit ett bra år på konsertfronten. Jag har inte varit på så många evenemang under ett och samma år som nu, åtminstone inte sedan mitten av åttiotalet. Fjorton konserter på tolv månader gjorde plånboken smal och sinnet upprymt.
 En av orsakerna till alla gig är som bekant att artisterna mer eller mindre tvingas ut mer i verkligheten nu när den fysiska försäljningen av plattor drastiskt minskat.
Av allt som besågs under året är det förstås svårt att utse en enskild höjdare, istället får fler musikerhjältar dela på äran. Jag kan först sammanfatta med att jag inte lämnade något av årets gig besviken, vilket kan ses som en bedrift i sig.

I det stora formatet arenarock var det nog dött lopp mellan Iron Maiden och Big Four, tycker jag. Suveräna Ullevi-manifestationer båda två, som förgyllde en magisk helg i juli. Ni som inte var där är bara att beklaga.

På höstkanten intensifierades frekvensen av konerter, och mest imponerande då var In Flames modernt manglande på Scandinavium, Within Temptations magiska uppvisning på Trädgårn samt Motörheads magnifika överkörning i Lisebergshallen.

De senare bevisade dessutom att gammal är äldst, och detsamma gjorde även de brittiska vapenbröderna Saxon. Sympatiska Anvil som öppnade för Saxon kvalar också lätt in bland de mer underhållande begivenheterna detta år.

Det som ändå sitter kvar mest i medvetandet som en behaglig lyckokänsla är två tillfällen. Att vi fick se George Thorogood och hans Destroyers leverera en fullödig blueskonsert på hemmaplan i New York känns fortfarande en smula surrealistiskt. Det är antagligen något man inte får uppleva igen, just känslan av närvaro och professionalism från en sympatisk stjärna i den intima B.B. Kings på Manhattan kommer att leva kvar under lång tid.

Kombinationsresan till Stockholm i maj, då vi först såg Roger Waters The Wall och ett par dagar senare ett toppformat Rush var ett tillfälle då alla stjärnor stod rätt, solen stod i zenit, gudarna var på gott humör och allt blev så där perfekt som man bara kan hoppas på innan. Tre nätter och fyra dagar av total eufori som jag aldrig kommer att glömma. Allt från bra väder via trevligt sällskap och schysst hotell till magnifika prestationer från fullblodsproffs. Ett studiebesök på Sveriges Radio var grädde på moset. Ja, det var nog ändå årets höjdare på konsertfronten 2011.