Dissekerade skivsamlingen häromkvällen, och det är alltid en lika säker biljett till nostalgi och återupptäckta favoriter. New York-gänget Riot lyssnade jag mycket på under 80-talet, och de har förvisso funnits med hela tiden sedan dess, men nu dök jag lite djupare ner i minnenas brunn. Jag upptäckte bandet genom en kompis i fotbollslaget, vi lirade tillsammans i IFK Norrköpings ungdomsakademi, och föll direkt. Tur att man hade en initierad kamrat som kunde tipsa om Riots förträfflighet, för genom deras skivomslag var det svårt att lockas. Andra band hade übercoola maskotar på sina omslag, Motorheads Snaggletooth och Iron Maidens Eddie är ett par exempel. Riot valde - en sumobrottande rosa säl. Inte mycket metal över detta. Musiken stod dock över mycket annat, och framför allt plattan Fire Down Under har mer eller mindre nötts ut genom otaliga uppspelningar på skivtallriken. Guy Speranzas sång och de rakknivvassa riffen från Mark Reale var en monumental kombination. Kryddat med osviklig känsla för melodier så utgjorde just denna platta bandet höjdpunkt. Riot har fortsatt sin karriär än idag, och de håller än idag mycket hög klass på sin musik. Guy Speranza slutade dock i bandet redan tidigt på 80-talet och försörjde sig som taxichaufför. Han avled tragiskt för några år sedan. Mark Reale, den musikaliska dynamon i bandet, kämpar på med obruten kraft och har ni inte upptäckt detta fina band innan så är det banne mig dags. Tips på bra plattor: Narita, Fire Down Under, Thundersteel och Through The Storm. För att nämna några.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar