Nostalgi är en dygd

Efter att ha avverkat såväl sextio- som sjuttiotal i eminenta dokumentärserier har SVT sedan en tid tillbaka lanserat "The Eighties", som förstås avhandlar åttiotalets musik. Med ålderns rätt har man nu en ny ciceron. Rolf Hammarlund är utbytt mot Jens von Reis och det ligger väl i tiden så att säga. Det är ju onekligen att föredra om man själv har en relation till det man ska guida tittarna i.

Både "The Sixties" och "The Seventies" var som sagt mycket välgjorda och givande. För min del, född i mitten på sextiotalet, var serien om sjuttiotalet mer intressant i rent nostalgisyfte. Jag var ju liksom inte med "på riktigt" innan.

Nu med åttiotalet i fokus är nostalgifaktorn skyhög. Det här var årtiondet då man var i tonåren och lite över det, och som alla vet präglas man oerhört starkt av det som sker i just den tidseran av livet. Även om förstås inte allt i musikväg var bra ens då, så är det fantastiskt kul att se på programserien och minnas allt som skedde under dessa tio år. Det här är decenniet som är omtalat för pastellfärger, midjekavajer, hockeyfrillor, pudelrock, syntinvasion, skinnslipsar och mycket mycket annat.
Vi som var med kommer ihåg, ibland med skammens rodnad på kinderna, hur grällt och smaklöst allt ibland var. Å andra sidan så ska man väl inte skämmas över det som var, i backspegeln så framstår ju mycket lika pinsamt som det var hippt när det skedde. Jag hävdar också att mycket musik och mycket film som gjordes då står sig stark även idag.

Förra veckan var det bland annat pudelrocken som var under lupp, och det är förstås våldsamt roande på alla vis. Musiken är bitvis magiskt bra - ja, faktiskt - men modet och frisyrerna är helt sjuka.

Denna vecka var det bland annat Live Aid och föregående Band Aid/USA For Africa man tittade närmare på. Jag minns som igår när man laddade för megakonserten med VHS-spelaren redo för att kunna föreviga uppträdandet med de artister man ville spara för framtiden. I och med att allt gick på ett bestämt schema så kunde man först spela in Status Quo, gå ifrån ett par timmar när akter som Kool & The Gang eller Adam Ant spelade, för att sedan återkomma till TV:n lagom till Queen, Eric Clapton och Led Zeppelin skapade historia.

Som bonus får man en liten sammanställning över vad som hände de olika åren utanför musikvärlden. Varje avsnitt avhandlar ett specifikt år, så att få se John McEnroes tokspel i Stockholm Open 1984 eller hur en rysk ubåt lyckades ramma ett skär i Blekinges skärgård 1981 är ju också kul på sitt sätt. Rekommenderas till alla intresserade i allmänhet, men kanske nostalgiska sextiotalister i synnerhet.