Gamla och nya filmer

Först en varning till alla som inte gillar skräckfilmer, ni kan lugnt hoppa över detta inlägg.

Jag älskar, förutom god musik, även bra filmer. Oräkneliga är de alster som avnjutits genom åren. En av mina fäblesser är tvivelsutan skräckfilmer. Ända sedan yngre tonåren har jag fascinerats av denna genre, och det får gärna vara så kallade B-filmer, då jag tycker de ofta har en obestridlig charm. John Carpenters Halloween från 1978 är en av mina absoluta favoriter, och den har jag nog sett minst tio gånger. Michael Myers härjningar i Haddonfield är något jag gärna återkommer till. Budgeten var inte mer än en normal tonårings månadspeng och Carpenter gjorde till och med soundtracket själv på en gammal sjuttiotalssynt. Ett enkelt men oerhört suggestivt tema, som blivit odödligt. Även uppföljarna gillar jag, framför allt tvåan och H20.

När hårdrocksbekantingen Rob Zombie - han är som bekant frontfigur i metalbandet White Zombie - gjorde en remake av Halloween häromåret blev jag positivt överraskad, då han faktiskt lyckades med att både hylla och förnya kultrullen förtjänstfullt.

Igår var det så dags. Vi slog oss ner i TV-soffan med alla filmtillbehör för att äntligen få se herr Zombies remake av Halloween II. Originalet av Carpenter från 1981 är förstås en höjdare, men med tanke på hur remaken av första filmen blev hade vi höga förväntningar.

Sällan har vi dock blivit så besvikna. Nu är det denna blogg inget filmrecensionsforum, så jag ska inte gå in på detaljer, men detta var plågsamt för oss skräckfilmsfantaster. Halloween-filmerna i original är klassiska slasher-rullar med en "hjälte" som med sin överdimensionerade kniv dräper utan vare sig urskiljning eller kommentarer och är närmast odödlig. Originaltvåan utspelar sig framför allt på ett sjukhus på Halloween-natten och det är mycket smygande i mörka korridorer och krypande skräck utmejslat på ett kärleksfullt vis. Här var det drömsekvenser med vita hästar och döda mammor som gick igen. Doktor Sam Loomis var oerhört osympatisk, liksom Laurie Strode, och det var ett rejält snedsteg jämfört med Carpenters filmer. Det var osammanhängande, och framför allt så pratade Michael Myers, vilket fullkomligt förtog mystiken.

Sammanfattningsvis kan man säga att Halloween-filmerna kan delas in i olika fack. John Carpenters två originalfilmer står i en klass för sig, H20 är i stort sett lika bra, till stor del därför att Jamie Lee Curtis gör comeback som Laurie Strode. Fyran, femman, sexan och Resurrection är habila B-filmsskräckisar. Trean är ju ingen Myers-film, men som skräckrulle gör den sig helt OK.

Rob Zombies remake av ettan är riktigt bra, mycket blod och gore på ett snyggt sätt. Däremot var denna remake något av det sämsta på länge. Hoppas att mister Zombie kan komma igen, annars är det nog bättre att han bara satsar på den hårda rocken. Det vore i och för sig inget fel på det. Skomakare, bliv vid din läst...