Jag tänkte passa på att utnyttja denna blogg till att, i lite kortare sammandrag, flagga för mina olika favoritartister. Utan att snöa in på detaljer för mycket, för då blir varje inlägg alltför långt, ska jag försöka presentera lite om mina musikaliska följeslagare.Vad passar då bättre än att börja med det band som följt mig genom åren sedan jag upptäckte dem som tio-åring? Status Quo måhända inte passar in i den gängse hårdrocks-mallen, men å andra sidan hävdar band som Motörhead och AC/DC själva att de inte är hårdrocksband utan bluesartister. Om detta kan man förstås tvista, men icke desto mindre så tycker jag att Status Quo utan tvivel platsar här. Nu tänker många säkert på hur dessa brittiska gentlemän låter idag, men jag fokuserar mest på deras tunga sjuttiotal. Även om de fortfarande levererar förtjänstfullt live, så är deras plattor numera rätt välkammade. Annat var det förr. Efter en smärre formtopp på sextiotalet med några hits i tidstypisk popanda, så bestämde sig ynglingarna i Status Quo att sluta klippa sig, skruva upp volymen och koppla in lite distboxar samt skapa den mest tungtungande boogierocken någonsin.
Det andra, och stora, genombrottet kom med albumet Piledriver och singeln Paper Plane. Tungt, skitigt och medryckande var receptet. Omslaget, en livebild, visar tydligt imagen. Tre gitarrer sticker ut ur den kompakta hårmassa som prydde gossarnas huvuden vid den här tiden. Jeans och t-shirt var uniformen. Här börjar Status Quos absoluta guldperiod, albumet Piledriver följs av plattorna Quo, On The Level, och Blue For You. Vid den sistnämnda hade bandet nått så stor status att Levis använde dem i sin jeansreklam.
1976 kom så den ultimata live-plattan, enkelt betitlad Live!! Ett tidsdokument som förevigat i Glasgow på The Apollo Theatre tydligt visar det sanslösa sväng och ös bandet besatt vid den här tiden. Tidernas bästa live-platta om du frågar mig. De enda som kan konkurrera skulle möjligen vara Deep Purples Made In Japan eller Live And Dangerous med Thin Lizzy. Jag nötte ut mitt första vinylexemplar och var tvungen att köpa den igen, och ännu en gång på CD förstås.
Efter denna urladdning åkte Quo till Kungälv och spelade in Rockin' All Over The World 1977, och nu var soundet betydligt snällare. Jag själv tycker att de höll en remarkabelt hög standard på låtarna fram till (första) splittringen 1984, men soundet blev allt mer polerat.
1981 var jag på mitt livs första konsert, Status Quo på Hovet i Stockholm. oförglömligt. Året efter hoppade John Coghlan av och den klassiska sättningen var borta.
1984 var jag på deras avskedsturné, The End Of The Road Tour, och förköpte mig på merchandise, då detta var sista chansen att se dem. 1986 såg jag dem ånyo på Scandinavium i Göteborg...
Som bekant håller man på ännu, och senast i somras såg jag Quo i Stenungsund leverera en formidabel konsert. Sammanlagt har jag ca 120 plattor med Quo och jag har sett dem ett femtontal gånger. Det finns dem som är mycket "värre" än så, men det bevisar ändå vilket band som jag haft närmast hjärtat genom åren. Plattor att rekommendera är i första hand de ovan uppräknade från sjuttiotalets mitt, men även Dog Of Two Head och Whatever You Want är två omistliga utgåvor från en av Storbritanniens allra finaste rockexporter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar