Steve Vai och andra gemensamma favoriter

Visst är det kul om ens barn kan ärva något av ens musiksmak. Själv hade min käre far oerhörda problem att övertyga mig om jazzens föträfflighet, och han gav till slut upp. Hans profetia att jag skulle växa ifrån rockmusiken kom rejält på skam.
Utan att ha vetenskapliga belägg känns det som att man själv har lättare att hitta gemensamma nämnare med sina barn när det gäller musiksmak. Man vill ju förstås att de själva ska finna sina favoriter och det är alltid lika roligt när de tunga riffen spelas från ätteläggens musikanläggningar.

Häromdagen kom min son till mig och spelade upp några Spotify-stycken med fingerfärdige strängbändaren Steve Vai. Själv har jag ganska blygsamt med Vai-plattor i samlingen, förutom de skivor han släppte tillsammans med David Lee Roth och ett par DVD-utgåvor med gitarrturnén 3G.
Således är denne Steve Vai företrädelsevis någon som han själv upptäckt, och det är extra roligt. Musik av den kalibern är inte helt lättillgänglig för en 12-åring, men här fanns något som intresserade. Vi spisade tillsammans några utgåvor från Vais kariär, och även undertecknad fann några nya guldkorn. Joe Satriani blev nästa anhalt, och även vår svenske virtuos Yngwie Malmsteen avhandlades. Jag överraskades dessutom av att han hade full koll på artister som Journey, Helloween, Bon Jovi och Edguy utan att jag haft alltför många fingrar i syltburken. Sedan tidigare har vi band som Iron Maiden, Motorhead, KISS, In Flames och AC/DC gemensamt, för att nämna några, och det är riktigt kul att nästa generation också upptäcker band som hållit på några år.

Även sjuttonåriga dottern har några favoriter inom den tunga rocken, så som Alice Cooper, KISS och Motley Crüe, inga duvungar de heller. Båda barnen har - helt frivilligt - föjt med på diverse metalkonserter och roat sig kungligt. Det är förstås så att musik av god kvalitet alltid kommer att leva vidare, och själv håller jag tummarna för att deras goda musiksmak bibehålls.