Suveräna dokumentärserien briljerade igen

Ännu ett lysande avsnitt av "Metal Evolution" är lagt till handlingarna. Genren power metal är en personlig favorit, och därför var det extra intressant denna gång. Jag har en fäbless för de trallvänliga refrängerna och det snabba tempot, men jag vet också att stilen ses över axeln av så kallade rättrogna metallister. Det må så vara, men det är deras förlust. Vill de grotta in sig i meckiga kompositioner eller introverta låtstrukturer, så varsågod.

Det känns som att hela genren bygger på ett bands låthistoria, nämligen Iron Maiden. Nästan alla akter nämner dessa brittiska titaner som inspirationskälla. Även kollegorna Judas Priest har haft ett stort inflytande på power metal, det står bortom allt tvivel.
Under tio år, när grungen fullständigt torpederade hårdrocken, var det jobbigt. Sedan kom faktiskt ett svenskt band och räddade dagen. Hammerfall struntade i alla belackare, klädde sig i läder och nitar medan de viftade med svärd. Pubertalt, men oerhört befriande. Bandet fick också mycket tid i programmet. Många hyllade deras insats och det var kul att se. D ehar fått utstå mycket spott och spe, men deras plats i hårdrockshistorien är omistlig.

Sam Dunn själv noterade i början av programmet att han, som kanadensare, inte hade någon större koll på power metal. Det är ett fenomen som finns företrädelsevis i Europa, och nyfikenheten var stor också hos honom. Mycket besök på olika festivaler runt om på vår kontinent blev det.
Även om influenserna kommer från brittiska giganter, så är det mest tyskar som lirar power metal - tillsammans med svenskar och finnar. Således blev det en del av den varan. Helloween, Blind Guardian, Primal Fear och Gamma Ray var förstås givna. Roligt var att både Scorpions och Accept fick lite utrymme i programmet, tycker jag som fyrtioplussare.

Mer svensk fägring blev det. Yngwie Malmsteen är svår att förbise i det här sammanhanget, och en intervju med den mannen är alltid kul. Att även hans gamle kumpan Jens Johansson fick komma till tals var också ett plus. Bilderna från den klassiska konserten i Leningrad 1989, där de tvenne duellerar våldsamt i solona, är lika underhållande varje gång man ser dem.
Om Yngwie är flink i fingrarna, blir han faktiskt slagen på desamma av de hysteriska Duracell-kaninerna i brittiska Dragonforce. Herrar Li och
Totman är fullständigt galet snabba, och jag vet att många inte tycker att det är bevis på någon kvalitet och kunnande. Snack, säger jag. Gör om det själv i så fall.
Att notera vidare från avsnittet är att Nightwish är värda all respekt, och att Joey DeMaio i Manowar å andra sidan uppenbarligen är det ärkesvin man kunde tro.

Summa summarum, ett av de bättre avsnitten i serien är till ända. Jag bugar ånyo för mästarna och ser fram mot nästa vecka. Progressiv metal är inte fy skam det heller.