Genesis, men ändå inte

Brittiska Genesis tillhörde bortom allt tvivel giganterna inom sjuttiotalets progressiva rock. I takt med att originalmedlemmarna blev färre, tappade bandet  - enligt hardcorefansen - sin identitet. För egen del håller jag inte helt med om detta, då jag tycker man höll en fin standard i stort sett hela karriären.

Nåväl, 1979 kom ett band fram som av många betraktades som det nya Genesis. I Londons förorter såg Marillion dagens ljus, och de gjorde sig snabbt ett stort namn. Kombinationen av modern progressiv rock - dock med en kärleksfull flirt mot just Genesis - och imponerande liveframträdanden var oemotståndligt. Ledda av den majestätiske skotten Fish var Marillion en uplevelse på scenen.

1983 kom deras fullängdsdebut, och också den plattan jag håller allra högst. "Script For A Jester's Tear" är till brädden fylld av bländande förförisk progressiv rock. Från inledande titelspåret till avslutande monumentala "Forgotten Sons" är det helt enkelt felfritt. Jag tröttnar aldrig på denna milstolpe.

Uppföljaren "Fugazi" löper i samma hjulspår, och är även den storartad. Förvisso når den inte upp till föregångaren, men det är å andra sidan närmast omöjligt. "Assasing" och "Jigsaw" är i alla fall makalösa kompositioner.

Efter dessa två plattor, som till stor del bestod av långa komplexa stycken bytte Marillion riktning lite. Man verkade vilja ha ett mer strömlinjeformat sound, dock utan att ge alltför stort avkall på integriteten. Tredje plattan "Misplaced Childhood" var i den aspekten ett perfekt resultat. Med låtarna "Kayleigh" och "Lavender" nådde man en större publik, men man lyckade ändå behålla de progressiva fansen. En snygg balansgång, och plattan är suverän.

"Clutching At Straws" är sista studiogiven med Fish som medlem. Jag håller plattan som den svagaste i kvartetten, och det var kanske logiskt att den store mannen med karisman gick vidare. Han har sedan släppt flera soloskivor, varav de två första är mäktiga och i rakt nedstigande led från Marillion.

Jag köpte första plattan "Seasons End" med efterföljaren Steve Hogarth, men trots att skivan är habil så var magin borta. Jag har förstått att Marillion fortfarande har stor relevans i progressiva rocksfären, men jag håller mig till eran med Fish. Då gjordes stor musik.