Musik att träna till

Jag tillhör den delen av mänskligheten som gärna föredrar att plåga kroppen med frekvent återkommande löparrundor. Det startade i unga år när jag lirade i olika fotbollslag. Mitt kära IFK Norrköping var hemvist i många år, men förstås räckte jag inte upp till A-lagsnivå.

Sedan dess har jag fortsatt med denna för många tvivelaktiga syssla, och gör så ännu. En av de saker som blivit bättre med ny teknik är ju onekligen den ökade möjligheten att kombinera träningen med att avlyssna god musik. Det var ju en smula besvärligt att släpa med sig en vinylspelare och tillhörande utrustning i skogen, om man säger så. Med åren kom ju freestylen, som alla i mogen ålder minns. Man placerade sitt blandband - kassettband, kids - i sin Walkman och lirade så länge batterierna höll. Även denna apparat, liksom efterföljande portabla CD-spelaren, var dessvärre alltför otymplig för att släpa med på löprundan.

Entré mp3-spelaren. Äntligen fanns det en chans att ta med sina favoritlåtar på promenad, så att säga. Inte nog med att spelaren var liten och smidig, den rymde också massvis med låtar och batteritiden var närmast oändlig.

Nu gäller oftast Spotify. Förvisso är mp3-spelaren lika bekväm och enkel som mobilen, men i min smartphone har jag också ett snillrikt program som ger mig full statistik över alla löprundor. Nördigt, javisst. Onödigt, måhända. Användbart - absolut.

Vad ska man lira då för optimalt utbyte av sin löpning? Ja, detta är förstås ingen exakt vetenskap - framför allt inte i ett forum som detta. För min del föredrar jag taktfast och hyfsat aggressiv musik, vilket dessvärre i det här sammanhanget diskvalificerar många personliga favoriter som exempelvis Within Temptation och Bruce Springsteen.

Jag har fixat två spellistor som ofta roteras. De är bägge fyllda med för ändamålet ypperligt sällskap. Förutom givna akter som Megadeth, Pantera och Slayer återfinns här även band som Rage Against The Machine och Rammstein.

Det som för mig passar allra bäst är dock svenska industrimetallprojektet Pain. Peter Tägtgren, till vardags frontfigur i extremcombon Hypocrisy, är ett geni när det gäller att producera musik som kombinerar tung ilska med klockrena melodier. Hans sidekick är njutbar och välljudande. Som sällskap i löparspåret är det - anser jag - inget som slår Pain.

Det står var och en fritt att prova sig fram vad som passar, förstås. Vill man vara utan musik när man springer så är det förstås lika förståeligt som att man väljer att genomskölja skallen med growl och taggtrådsgitarrer. Alla ni som inte springer, eller tränar, tycker förstås att detta är tämligen ointressant. Måhända, men glöm inte att musik är ett lysande sällskap till diverse aktiviteter, och just Pain är frekvent återkommande i mina spellistor även när det inte handlar om att leka vit kenyan i svenska skogar.