Konflikterna inom bandet framstår tydligt, och för egen del blev jag lite förvånad. Jag har givetvis känt till att herrar Waters på ena sidan och Gilmour, Wright och Mason på den andra, haft sina dispyter och att den förstnämnda med åren gjorde sig närmast omöjlig att samarbeta med. Jag har vetat om de rättsliga processerna runt bandnamnet och att ett fortsatt samarbete känns iskallt och ogörligt.
Däremot hade jag inte koll på mycket av spelet bakom kulisserna, och här blir det en smula jobbigt. Bandet, samtliga medlemmar egentligen, framstår i boken ofta som ganska arroganta och överlägsna. De har en självsäker attityd och håller gärna en distans till sina fans, vilket till viss del förklaras med att hålla myten vid liv. Man vill ju gärna att ens idoler och favoriter ska vara lika trevliga som deras musik är fantastisk. Så är uppenbarligen inte fallet här - om boken stämmer.
Å andra sidan medförde fördjupningen två fördelar. Först återupptäckte jag all fantastisk musik bandet de facto gjort. Heeregud, plattor som "Dark Side Of The Moon" och "The Wall" är ju monumentala, men även milstolpar som "Wish You Were Here" och "Animals" var det sannerligen dags att leta fram ur gömmorna. Andlöst bra, tidlöst och mäktigt.
Jag fick också ett större intresse för grundaren och myten Syd Barretts arv till musikhistorien. De plattorna han gjorde med Pink Floyd har jag hittills förbisett men det är nog dags att ändra på detta. Han må ha varit ett psykiskt vrak och en drogmissbrukare av stora mått, men å andra sidan balanserar ju många genier på denna knivsegg. Barrett tillhör dem som inte lyckades med balansakten, och det är förstås djupt tragiskt.
Pink Floyd är i alla fall en av giganterna inom sjuttiotalsrocken, och ett genuint excellent band. Jag lämnar alla interna strider och eventuella egon därhän, och ägnar mig åt att i fulla drag njuta av musik som i sina bästa stunder är överjordiskt magisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar