Det oranga är svart

Netflix-serien Orange Is The New Black är sannerligen något alldeles extra. En realistisk skildring av en överklasstjejs upplevelser i ett kvinnofängelse är välgjord och obehaglig samtidigt som den är fascinerande och till och med innehar vissa drag av svart humor. Byggd på Piper Kermans självbiografi om sina femton månader bakom galler känns TV-produktionen trovärdig och mångfacetterad.

Två säsonger finns och jag vet inte om det planeras en tredje. Sammanlagt tjugosex avsnitt fängslande - ursäkta ordvitsen - underhållning för den som önskar. Man får inte väja för brutal realism och ovårdat språk för det finns det i överflöd i serien. Bland annat är det just detta som skapar den genuina känslan. Att serien bygger på en självbiografisk bok rättfärdigar också mycket av produktionens upplägg anser jag.

Fördelen med att kunna streama en TV-serie är ju milsvid mot hur det var i min ungdom. Man såg ett avsnitt på fredagskvällen för att sedan diskutera det i skolan hela veckan innan det var dags att bänka sig nästkommande fredag. Nu kan man frossa i avsnitt efter avsnitt. Just så ska en serie upplevas. Man slukas in i handlingen och det blir en mycket solidare upplevelse. En jämförelse, om än något haltande, är ju att se en film på en reklamkanal mot en reklamfri dito.

Nåväl. se denna serie om ni har möjlighet. Kvalitet och fascination väntar er.