In Flames på Scandinavium var en tillställning som lyste upp höstmörkret. Förväntningarna var högt ställda, och de infriades med råge.
Kvällen inleddes med att vi samlades hemma hos undertecknad för ett samkväm innehållande mat, dryck och spisande av väl utvald hårdrock. Tillställningen blev nästan för ändamålet alltför trevligt då klockan gick oerhört fort. Vi missade följaktligen alla förband, men den förlusten var lätt att bära, vi hade med all säkerhet roligare där vi var. Nåväl, till slut var det dags att ge sig av för att inte missa kvällens höjdpunkt. Det hade ju varit ett antiklimax, minst sagt. Fem minuter efter vår ankomst till arenan släcktes ljuset ner och huvudakten inledde med titelspåret från nya given "Songs From A Playground Fading". Efter det var alla spjäll på vid gavel och en minnesvärd kväll hade inletts.
Imopnerande att med såpass små medel ändå få till ett makalöst röj. En ljusshow som var snyggt regisserad och väl avvägd var egentligen de enda effekterna, förutom ett smärre pyrotekniskt inslag i avslutande "Take This Life". Tokröj på publiken och en närmast ypperlig setlist gjorde att In Flames avgick med segern utan större problem. Tonvikten låg på nya plattan, hela åtta spår hämtades därifrån, och inte mig emot. Jag håller den, tillsammans med "Come Clarity", som bandets starkaste stund. Lite extra kryddor från tidigare album fullbordade en smakfull anrättning. Sällan har knappa två timmars konsert känts så kort, makalöst var ordet.
Jag, och många andra, har tidigare framfört farhågor för vilka artister som ska kunna fylla Ullevi när de stora giganterna lagt av. Det har känts som att det inte funnits någon, men kanske att In Flames snart är uppgiften mogen. Åtminstone om de fortsätter på det inslagna spåret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar