fredag 4 november 2011

Världsrekord i total hybris

Metallica och Lou Reeds projekt Lulu måste betraktas som en total musikalisk härdsmälta.

Bägge artister har tidigare stått för stordåd. Alla Metallica-plattor från debuten "Kill Em All" fram till och med "The Black Album" är oantastliga och Lou Reed har ju också en hel del bra på sitt samvete. Velvet Underground gjorde mycket högoktanigt, "Walk On The Wild Side", förstås, är en klassiker och mannens liveplatta "Rock ´N´ Roll Animal" är ju sinnesjukt bra.

Metallica-fans skyller allt på Lou Reed, vilket är mer än lovligt fånigt. Det är som när fotbollslag skyller förluster på domaren, eller som när grekerna gnäller på EU för att deras ekonomi är skjuten i sank. Metallica är ju inte helt oskyldiga själva till detta haveri, tvärtom.
Synd, då jag tycker att "Death Magnetic" faktiskt var ett steg i rätt riktning. "Lulu" är en språngmarsch åt helt fel håll och rätt ner över en avgrund. Man undrar hur de tänkte egentligen. "Hmmm, nu ska vi se om vi kan hitta på något alldeles olyssningsbart och se om vi kan sälja det till de idioter som fortfarande köper all skit vi ger ut".

Metallica har ju som bekant kämpat med alla tänkbara medel för att förhindra nedladdning. I detta fall kan de lugnt släppa eländet till Pirate Bay. Det blir ingen försäljningsförlust, då det inte lär krängas många exemplar av detta pekoral. Å andra sidan lär ingen ladda ner skräpet heller. En enig hårdrocksvärld inser att detta är bortom all vett och sans.

Vissa, ytterst få förvisso, skribenter försöker hylla Lulu som ett modigt försök till konst eller något liknande. Skit är skit oavsett avsändare, säger jag. Bara för att man är en etablerad världsartist ska man inte komma undan med att förolämpa sin publik. Tvivelsutan är det så att om någon okänd, eller mindre stor, artist ville göra detta skulle varje normal skivbolagsguru kölhala vederbörande på plats, alternativt surra fast människan i en stol och tvinga denne att lyssna på Barry Manilov på högsta volym tills han dog.

Faktum kvarstår. Metallica har inte gjort något relevant på platta sedan 1991. Tur då att de gamla plattorna finns, och att bandet fortfarande är grymma live, för som låtskrivare verkar de numera vara fullständigt slut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar