Olof Palme

Idag är det tjugofem år sedan Olof Palme sköts ihjäl på Sveavägen i Stockholm. Jag minns exakt var jag var, och vad jag gjorde den kvällen. Min gamla polare Lasse och jag hade haft en kul kväll med lagom mycket alkohol och ett litet krogbesök. Han lämnade min lägenhet efter en nattfösare och tog en taxi. Halvtimmen senare ringer han och säger förtvivlat:
Sätt på TV:n, de har skjutit Palme!!

Klockan var ett på natten. Jag slängde på luren, och sprang till TV:n. Tre timmar senare satt jag fortfarande och tittade förstummat på de olika rapporterna som strömmade ut ur etern. Det var helt ofattbart, vår statsminister var död.

För mig var - och är - Olof Palme en ikon och hjälte. Många hävdar att han placerats på en piedestal retroaktivt, men för mig har han alltid varit den bäste svenske politikern jag upplevt. Oavsett vem som mördade honom, rycktes han bort alltför tidigt och alldeles för brutalt. Sverige har aldrig blivit riktigt detsamma igen, så är det.