Strängbändaren Gary Moore har gått ur tiden, och det smärtar. Framför allt på åttiotalet gjorde den gode irländaren fantastiska plattor, och hans insatser i Thin Lizzy är svåra att förbise. Han var uppenbarligen en bitvis knepig person privat, men det förtar inte hans konstnärsskap.
Det som kan kännas en smula jobbigt är ju att i takt med att ens hårdrockande hjältar försvinner en efter en, så blir man påmind om sin egen generations dödlighet. Först den oerhört saknade Ronnie James Dio och nu Gary Moore, för att nämna ett par. På något vis har de alltid funnits med, och man vill inte att de ska åldras utan alltid finnas där lika bra som någonsin.
Nu ska jag i övrigt inte skriva en lång krönika om Gary Moore, för det har andra redan gjort, förmodligen bättre än vad jag skulle få till. Jag nöjer mig med att spisa all fantastisk musik som han gjort, och minnas tillbaka på en magisk kväll på Hovet i Stockholm 1987. Tur ändå att man hann se denne gigant live, för nu är det försent - definitivt. Tack för allt, Gary.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar