Själv hade jag hade sett fram mot att få se New Yorks fantomer Riot som förband, men de ställde tyvärr in några dagar innan konsertdags. Ja, det var väl för bra för att vara sant, antar jag.
På grund av detta så åkte vi inte till stan förrän lite senare, och det var nog tur. Vi slapp helt att se den för oss ointressanta mangelhistorien Death Destruction och behövde bara höra ett par låtar med tillika ointressanta stenkrossaktiga Vicious Rumours.
Amaranthe, det tredje förbandet, var en blandning av Nightwish, E-Type och Melodifestivalen. Bitvis bra, bitvis påträngande glättigt. Att bandet frontades av en tjej som uppenbarligen ansåg sig vara Guds gåva till mannen gjorde det hela närmast pinsamt. Hon har mycket att lära av Sharon Del Aden i Within Temptation när det gäller ödmjukhet.
Hammerfall då? Jo, de bjöd på ett schysst gig trots en halvfull Lisebergshall. Joakim är ju en driven frontman numera och kryddar sitt mellansnack med skön humor. De jobbar mycket med sin koreografi och är numera slipade veteraner. Det var långt ifrån någon perfekt spelning, det fanns lite övrigt att önska beträffande ljudet till exempel, men på det stora hela kunde vi gå hemåt nöjda med aftonens begivenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar