Hard Rock Café London

Först Hard Rock Café på Manhattan, och nu Hard Rock Café i London. Från den största till den första av restaurangkedjans alla enheter inom loppet av en dryg vecka. Att just komma till Hard Rock i London kändes väldigt speciellt, då allt började här och Eric Claptons gitarr som så att säga startade det hela fortfarande hänger på väggen över baren - bland hundratals andra prylar i  lokalen. Första kvällen vi var där bestod väntetiden för att komma in av endast två timmar. Suck. Då klockan redan då var elva beslöt vi oss för att återvända för en lunch dagen därpå. Däremot gick vi in i deras shop som låg bredvid, och det var tur det.

Som alla vet som varit där, har de ett "valv" i källaren där de förvarar en hel del extra unika musikattiraljer som på olika sätt funnit vägen till rockcaféet. De har visningar varje timme för hugade rockkonnässörer, men vi lyckades få till en privatvisning för bara mig och Michaela.

Väl nere i valvet började vi prata musik hit och dit med killen som guidade oss, och sådant förbrödrar som bekant, så vi hade en riktigt trevlig stund bland alla rockmemorablia. På väg ut frågade jag dottern om hon fotograferat Paul Stanleys något udda mikstativ som stod i ett hörn, en skapelese konstruerad av kedjor och metall. "Do you like KISS?" frågade vår eminenta vägledare. Efter vårt jakande svar pekade han ivrigt på en soffa som stod i ett hörn. "Sätt dig" sa han till mig medan han hämtade Gene Simmons klassiska yxbas. "Håll den som ett basebollträ" uppmanade han vidare och gestikulerade till dottern att ta ett par bilder. Inom loppet av en sekund var jag fjorton år igen, och jag log fånigt mot kameran.

Vi bytte plats och fotograferade innan det var dags att gå upp till markplanet igen. "Tala inte om det här för någon" sa killen, "i alla fall inte så länge ni är kvar här i London." Vi lovade förstås och tackade ånyo, och precis när vi skulle gå tillade han leende: "När ni kommer hem till Sverige igen kan ni däremot berätta hur mycket ni vill om detta". Sagt och gjort.