Att svära i kyrkan

Black Sabbath är ett monument. Bandet är en orubblig hörnsten i hårdrockens utveckling och deras plats i historien är okuvlig.

För egen del är jag dock en smula oortodox. Även om jag med tiden och i egenskap av orubblig entusiast tagit till mig bandet i sin helhet var det först med plattorna efter Ozzy jag på allvar upptäckte mörkrets furstar som femtonåring. "Heaven And Hell", debuten med Dio, är forfarande min favorit av bandets utgåvor men i det här inlägget tänkte jag hylla en annan era av dessa giganters karriär.

Nu kommer en hel del rättrogna fans till bandet att rasa, inklusive ett par av mina kära vänner, då Ozzy-eran är den självklara. Jag håller med förstås, det var då Black Sabbath var "på riktigt". Däremot håller jag de fem plattorna då Tony Martin var sångare oerhört högt. Det var, inte minst på "Eternal Idol" och "Headless Cross", som Tony Iommi mejslade fram några av sina elakaste och bästa riff och Martin sjunger alldeles oerhört fantastiskt. Produktionen är klockren, vilket faktiskt inte kan sägas om en del av sjuttiotalsplattorna (något bandet själva håller med om idag).

Eftermälet till dessa utgåvor är oförskämt dåligt. Inte minst har Tony Martin behandlats illa efteråt. Jag anser att Black Sabbath fick en rejäl nytändning med honom på sång, och även övriga musiker briljerar (såväl Cozy Powell som Eric Singer gästpelar på trummor bland annat). Visst, det är mer av ett soloprojekt från Iommi än ett homogent band under de här åren men det är ack så bra. Kvalitet kan man inte bortse ifrån, och kvalitet är just det vi bevittnar på dessa plattor. De må vara en parentes för många Sabbath-fans, men hos mig är de högt skattade.