I fredags gick på SVT en dokumentär om tabloiden Okej som hade sin absoluta storhetstid under åttiotalet. Jag har tidigare avhandlat boken om samma tidning, och den var underhållande. Samma kan sägas om TV-dokumentären.
Jag var väl i närmast perfekt ålder för att kunna ta till mig tidningens grälla färger och snaskiga innehåll. Svältfödd som man var på vettig media som skrev om tung rock var Okej en upfriskande fläkt, för utan tvekan var det hårdrocken som dominerade de första åren av tidningens historia. Hans Hatwig som startade tidningen hade några år tidigare drivit affischtidningen Poster, och den hade man ju köpt ofta för att kunna tapetsera pojkrummet hemma med KISS, Sweet, Status Quo och Alice Cooper.
Dokumentären i SVT var helt okej (ursäkta ordvitsen) och många sköna minnen kom tillbaka. Jag har faktiskt kvar alla gamla nummer av tidningen - inklusive det allra första - stående på vinden i tidskriftssamlare. Även Anders Tengners utbrytarblaska Rocket (som avhandlades i programmet) med mer direkt metal-tema finns i ett flertal nummer i samlingen.
Journalistiskt var Okej inget vidare. Texten var mest ett sätt att hålla ihop bilderna, och mycket var ytligt och närmast pinsamt. Inte desto mindre var det genom denna skapelse man fick sitt lystmäte gällande information runt sina favoriter. Man måste komma ihåg att Sverige var ett mörkt hål när det gällde metal. Etablerade media ignorerade hårdrocken närmast helt, skrev man om det var det oftast i nedlåtande ordalag, och Internet var fortfarande många år bort. Okej var porten till idolerna helt enkelt.
Ett par år senare nosade jag upp brittiska Kerrang i en lokal tobaksaffär som hade importtidningar, och helt plötsligt hade man en tidning som kombinerade bildmaterial med inträngande och seriösa reportage. Kerrang befann sig på en helt annan kvalitativ nivå och jag lämnade Okej som dessutom börjat skriva mer om Lili och Sussie samt Samantha Fox än om Iron Maiden eller Judas Priest. Valet blev enkelt, men jag vill inte förringa Okejs betydelse för ungdomar under åttiotalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar