Återföreningen av Black Sabbath håller på att bli något av ett antiklimax. Först drabbas Tony Iommi som bekant av cancer, vilket är hemskt. Utgången är förstås oviss, även om rapporterna verkar lovande.
Värre för själva återföreningen är bråket med Bill Ward. Batteristen har hoppat av hela spektaklet, enligt utsago på grund av ett uselt kontrakt. Om detta stämmer undrar man faktiskt hur de tänkte egentligen. Man skrapar ihop en av världens mest inflytelserika metallakter, putsar lite på ytan och låtsas att allt är bra. Allt gammalt groll är glömt och förlåtet. En gigantisk återförening med ny platta och världsturné annonseras och fansen jublar. Men nu visar det sig att det inte alls är så väldigt givet att det blir något överhuvudtaget. Jag förstår Ward - om uppgifterna nu stämmer - för varför ska han få så mycket sämre villkor än de andra? Trots allt är det ju själva idén med återföreningen att alla fyra originalmedlemmar är med. Om man nu ersätter Bill Ward med - för vilken gång i ordningen vet jag inte längre - med förvisso kapable Vinnie Appice är ju magin borta.
Jag blir så ledsen över den grisiga girigheten. Oavsett vem som ligger bakom, man kan väl misstänka en viss Sharon Osbourne, så är det djupt beklagligt. Varför reagerar förresten ingen av de övriga tre i bandet, fattar de inte att det blir tämligen fånigt att återförenas fast ändå inte?
För egen del börjar jag tappa sugen på att åka till Stockholms Stadion i maj. Känslan av att det står tre girigbukar på scenen, uppbackade av en ännu mer gniden manager, tillsammans med en legosoldat vid trummorna riskerar att ta överhanden från det oklanderliga låtmaterialet. Det kanske vore bäst att låta Black Sabbaths originaluppsättning vila i frid. Trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar