Bråvalla Festival andra dagen

Vi tog en kort dag och anlände först till Stone Sours spelning vid sex-tiden på kvällen. Slipknots Corey Taylors sidekick har faktiskt varit igång sedan 1992, men jag har inte sett dem tidigare. Efter en lite trög inledning släpper man tyglarna fritt en bit in i giget och spelningen utvecklar sig till en riktigt trivsam stund. Taylor ordförråd består visserligen mest av ordet fuck, men det må vara hänt. Han verkar genuint lycklig och i den akustiska delen med låtarna Bother och Through The Glass är trivselfaktorn på topp. Även rökaren Get Inside mottas med jubel och allsång. Att man sedan också väljer att avstå lite av sitt sparsamma spelutrymme till att hylla Black Sabbath med deras Children Of The Grave känns både snyggt och passande. Betyg: ++++

Danko Jones i det lilla tältet betecknat Red Stage var tillsammans med Rammstein festivalens höjdare. Redan innan första ackordet dragits är det fullt ställ i publiken och bandet startar på topp för att aldrig vika ner sig. Danko Jones själv är en showman av stora mått och hans mellansnack är ständigt underhållande. Att man skuffar undan denna eminenta trio till en såpass liten scen är närmast att betrakta som tjänstefel från arrangören. Danko Jones är värda en större scen nästa gång, något herr Jones själv inte var sen att rätteligen påpeka. Festivalens största svettfaktor och tillika största röj renderar i trivselfaktor utöver det vanliga, och hur tre personer kan framkalla sådant sanslöst gung är häpnadsväckande. Tältet svajar fortfarande. Betyg: ++++

Green Day var dagens headline och förväntningarna var ganska höga. Efter att ha precis innan ha manglats av Danko Jones så kändes dock pop-punkarnas musik lite mellanmjölk. Visst har man en låtskatt med fler hits än man faktiskt tror, men man har ett problem. En speltid på två och en halv timme är för långt och det blir ganska uppenbart när man förlänger varje låt med olika tricks. Inte desto mindre imponerar sångaren Billie Joe Armstrong med en frenesi och en publikkontakt som är klanderfri. Det räcker långt och tillsammans med sina mest kända låtar som exempelvis Boulevard Of Broken Dreams och Basketcase når man en bit men inte ända fram. Jag är måhända lite njugg för de i min bekantskapkrets som är mer inne på Green Day var närmast lyriska. Själv tycker jag att det var bra, men egentligen inte mer. Betyg: +++