Bråvalla Festival första dagen

Vi anlände lagom till att hemmasönerna Eldkvarn invigde hela festivalen, som sig bör. Plura och de andra blir aldrig tråkiga och de gjorde en habil spelning även om jag sett dem i bättre form. De tog inte riktigt vara på chansen att inleda en så historisk musikhändelse på sin hemmaplan, men visst var det underhållande med en hel del anekdoter från Norrköping som värmer ett lokalpatriotiskt hjärta. Låtar som exempelvis Fulla För Kärlekens Skull och Kungarna Från Broadway är klanderfria och när Carla går loss i Mina stjärnor Har Slocknat är det fullt ös in i mål via obligatoriska Pojkar, Pojkar, Pojkar. Betyg: +++

Vi släntrade snabbt över till stora scenen där sjuttiotalsrockarna Rival Sons invigde Bråvallas huvudscen, vilket också sångaren Jay Buchanan lyckligt förkunnade. Bandets tunga bluesfärgade hårda rock var tilltalande och Buchanan - som påminde om en ung Steven Tyler - har lika mycket rockattityd som fabulös rockröst. Möjligen var tidpunkten på dagen lite för tidig vilket inte spelade bandet i händerna men tvivelsutan gjorde man sitt absolut bästa efter förutsättningarna. Betyg: +++

Nu började tyvärr regnet strila över området, och utan regnkläder blev man snabbt ganska blöt. det hindrade dock inte vitaminpillret Joel O'Keefe i australiensiska Airbourne att gå all-in. Han var sanslöst energiladdad och publikfriande. Förutom ett intensivt hetsande av publiken och ett frenetiskt vevande på guran så sprang karln till säkerhetsvakternas förtvivlan runt bland publiken medan han spelade hysteriska solon på gitarren. Kollegorna David Roads och Justin Strees öste på för allt vad tyglarna höll medan broder O'Keefe på trummor stod för en habil insats. Visst kan man ha invändningar mot bandets brist på originalitet - man är närmast en karbonkopia av Bon Scott-erans AC/DC - men det gör inget i min bok. Jag, och säkert många andra, fick ett nytt favortiband denna dag. Betyg: ++++

Total kontrast då när östgötasönerna Ghost återvände till sina hemtrakter efter bland annat en stor USA-resa. Bandets Nameless Ghouls, som de kallar sig, kliver iklädda mörka munkrockar sakta in på scenen utan ett ljud och sångaren Papa Emeritus II skrider runt och bedriver sin mörka mässa med små rörelser och minimalt mellansnack. Man kan tro att ska bli spekulativt och fånigt, men det fungerar faktiskt och känslan är mäktig. Att man får spela i fullt dagsljus är förstås ett stort avbräck då sataniska mässor är gjorda för dunkla miljöer. Ghosts musik och det konsekventa framförandet imponerar dock och väger upp för det opassande ljuset. Betyg: +++

Efter en viss återhämtning var det då dags att gå in på upploppet på festivalens första - och bästa - dag. In Flames gör sällan någon besviken, så inte heller denna dag. Med tonvikt på senaste given Songs From A Playground Fading levererar bandet en genuin spelning full av spelglädje och tajt samspel. Man flirtar även med lite tidigt material från nittiotalet vilket i och för sig inte tilltalar mig fullt ut. Jag som föredrar bandets material från Clayman och framåt får dock min beskärda dos och vi som befann oss nära scenen var positivt mörbultade efter ännu ett stabilt framträdande från ett av Sveriges bästa band. Betyg: ++++

Äntligen skulle jag få se Rammstein live, något jag hittills missat. Förväntningarna var skyhöga och som de infriades. Jösses, det känns som om ord inte räcker till för att fullt ut beskriva den tyska uppvisningen. Man måste nog ha sett bandet själv för att förstå storheten i deras show. Allt är minituöst planerat, vilket förstås är ett måste med all pyroteknik och eldfängdhet som präglar konserten. Ett felsteg kan ju faktiskt bli helt ödesdigert. Man kan måhända ha lite invändningar mot det lätt läderperversa inslaget mot slutet i Bück Dich och Pussy vilket drar ner betyget ett snäpp, men jag lämnar festivalområdet lyckligt omtumlad. Betyg: ++++