Bråvalla Festival tredje dagen

Dagen startade i härligt solsken med en veritabel överkörning. Parkway Drive från Australien må se ut som surfare från Bondi Beach men de stod för festivalens tyngsta och hårdaste inslag. Rent brutala riff och ett ondsint growlande framfört på en botten av hysteriskt dubbeltramp var receptet. Sångaren Winston McCall uppmanar på skön aussie-dialekt till en gigantisk round-pit och uppmaningen följs av fanatiska fans framför scenen. Själv tittar jag roat på när karusellen börjar. Musiken må vara svårsmält för den genomsnittlige lyssnaren, men jag är såld på konceptet. Att betyget inte blir högre beror blott och bart på min kunskapslucka i deras back-katalog. Betyg: +++

Lite festivaltrötta tredje dagen flanerade vi mellan scenerna och tittade lite på de olika akterna. A Day To Remember kändes lite ointressanta så jag drog mig bort till Green Stage för att se  The Sounds. Maja Ivarsson och hennes band var väl samspelta och vid gott mod. Jag kan dock känna att det var lite väl lättviktigt, men det beror väl mer på deras musikaliska stil än något annat. Living In America drog ju förstås ner största jublet och även låtar som seven Days A Week fungerar ypperligt. Maja Ivarsson är givetvis den stora behållningen och den givne domptören som drar ett stort lass för the Sounds. Betyg: +++

Den lätt planlösa vandringen genom området fortsatte efter detta. Regnet kom och gick medan vi medvetet struntade i de ointressanta Takida och kort stannade vid ett för dagen stentrist Mando Diao. Nästa stora giv var Volbeat som däremot levererade stort och imponerande. Jag som tidigare tyckt att danskarna är överskattade får nu omvärdera detta. Möjligen är tillskottet av forne Anthrax-gitarristen Rob Caggiano det bandet behövde för nu kryddar man sin rockabilly-metal med rena trash-influenser.
Sångaren Michael Poulsen är på strålande humör och de klämmer in en Johhny Cash-låt mitt i allt och de roar sig med köra snuttifierade covers av såväl Rammstein, Judas Priest och Slayer. De trivs så bra på scen att den stipulerade tiden överskrids med närmare en kvart vilket egentligen är en dödssynd i festivalsammanhang, men jag klagar inte. Lördagens bästa spelning utan tvekan. Betyg: ++++

Thåström var på tur sedan. Jag blev positivt överraskad då mina förväntningarna inte var direkt skyhöga. Jag gillar ju egentligen Ebba Grön och Imperiet men har ingen direkt koll på denne konstnärs solokarriär. Det var dock bitvis riktigt underhållande, trots regnet, och när mannen ändå avslutar med en akustisk version av Ebba Gröns Die Mauer känns det som att det var värt att utstå vädrets makter. Dessutom är ju numera Thåström ganska sällan ute och spelar så valet var egentligen självklart. Betyg: +++

Avicii är ett fenomen i vissa kretsar, företrädelsvis generationen yngre än mig själv, och han fick äran att avsluta festivalen. Då jag de facto inte tillhör målgrupp eller intressesfär väljer att avstå från någon recension. Kidsen som stapplade ut från området efteråt var däremot lyriska och visst kan jag rent objektivt inse att det var en mäktig visuell show, men någon konsert i rätt bemärkelse var det inte i min bok.
Med detta var festivalen till ända, och jag ser redan fram mot nästa år.